För några dagar sedan strödde Internationella Valutafonden lovord över alliansregeringen för att de skött en svår ekonomisk kris bäst i hela Europa. Att svenskarna i ett ekonomiskt skakigt läge skulle rösta bort Borg och Reinfeldt till förmån för Sahlin och Ohly förefaller osannolikt.
Därför har det mindre betydelse att SCB-mätningarna ofta tippat rätt vinnare i valet, eftersom vi står inför en helt ny situation:
Socialdemokraterna har tappat positionen som partiet med bäst regeringsduglighet. Det finns inget magiskt med en SCB-undersökning, särskilt inte en som gjort majoriteten av sina intervjuer tidigt i maj, innan det blev klart för väljarna vad den rödgröna politiken går ut på.

Några grupper koncentrerar sig partierna extra mycket på inför ett val, eftersom de kan tänka sig att byta block.
Det är till exempel TCO-medlemmar och barnfamiljer. Intressant nog tappar S ganska stort i båda dessa viktiga grupper. Och i Stockholm, staden där svenska val i praktiken avgörs, är Moderaternas ökning närmast bedövande.

Det är bra, men det räcker inte med Moderaterna för att säkerställa en alliansregering. Också de övriga borgerliga partierna måste locka en kritisk massa för att de borgerliga ska kunna sitta kvar. Det är därför dags för allianspartierna att resa sig ur badtunnegemenskapen ett ögonblick, och låta FP prata skola och EU, låta Centern driva småföretagarfrågor och låta Göran Hägglund fortsätta sitt intressanta projekt att lätta på det politiska trycket för vanliga människor.

Stora vinnare är också Miljöpartiet. MP ser ut att bli valets största paradox: de har i tjugo år förgäves försökt höja sig över höger-vänsterskalan.
Men först när de ingår i ett organiserat vänsterprojekt lyckas de med sin mission. Men i praktiken förgäves.
Vi kommer att få se många besvikna miljöpartister på morgonen den 20 september.