Fredrik Reinfeldt är en modern landsfader. Lugn och trygg. Ungdomligare i sin framtoning än sin förebild Tage Erlander. Han är precis som en schyst pappa i världens modernaste land ska vara.
En föregångspappa i föregångslandet Sverige. Han dammsuger, lagar korvgryta och engagerar sig i sina barn. Dessutom är han förtroendeingivande lång och talar med fast och tydlig stämma. Han har alla de attribut som människor gillar hos den som ska leda.
Mona Sahlin har inte det. Hon inger inte trygghet. Om Reinfeldt är den pålitlige pappan, är Sahlin den lätt röriga släktingen som man aldrig riktigt vet var man har. Ingen man intuitivt vill lämna över makten till.

Förtroendet för partiledare har inget med sakpolitik att göra. Det må vara orättvist, men det handlar bara om vad väljare känner förtroende.
Och det spelar ingen roll hur många gånger Ibrahim Baylan pratar om ökade klyftor. Tilltron till Mona Sahlin ökar inte.