Moderaterna har ett nytt namn på de rödgrönas samarbete: "vänsterexperimentet". Är ni ett experiment?
– Nu hänvisar jag ju hela tiden till er intervju med Maria Wetterstrand vilket ju blir lite larvigt i längden, men jag såg också där att hon tyckte att hon varken var vänster eller experiment, så att… Det var ett bra svar.
– Samtidigt är det klart att det är något nytt. Det är ju inte ett experiment i den meningen att det är någonting som man inte har en aning om vad det kommer att bli. Vi har samarbetat i åtta år, det är inte så att det här är helt oprövat. Vi har inte suttit i regering, men vi har tagit ansvar för statens budget under åtta år, gjort 15 budgetöverenskommelser, så på det sättet så finns det inget experimentellt i det här samarbetet. Men det är nytt att vi faktiskt också säger att vi ska bilda en gemensam regering och det är ett besked som jag ser som väldigt positivt för det innebär att vi tar in den här mångfalden som de tre partierna står för i regering och inte låter Socialdemokraterna ha monopol på regeringsmakten längre. Det tror jag är bra för vitalisering av demokratin och jag tror att det är bra för att fler känner sig företrädda av en regering än vad en minoritetsregering av Socialdemokrater har kunnat förmå tidigare.

Vilka ministerposter vill ni ha om ni vinner valet?
– Alla, men vi kommer inte att få egen majoritet i valet så jag får väl räkna med att vi kommer att få något färre än 22-23 procent. Det där är också knivigt eftersom valresultatet kommer givetvis att spela en större roll för fördelningen av ministerposter, både i antal och vilka man kommer att kunna aspirera på. Det finns några som är tyngre än andra, det är inga hemligheter. Ju bättre valresultat, desto större möjlighet att faktiskt få ansvar för viktiga, stora politiska områden.
– Jag passar på den frågan. Inget område är oviktigt. Det finns ingen ministerpost som jag skulle säga "Aldrig" till. Jag skulle vara glad för alla ministerposter, men det finns vissa som är något tyngre än andra. Att få helhetsansvaret för finanspolitiken, för arbetsmarknadspolitiken, för socialpolitiken, för utrikespolitiken, är naturligtvis oerhört väsentliga områden. Så vi får väl se. Vi hoppas på att vi kommer att få många röster så att vi kan få många ministerposter.
Skulle du sova tryggt med en regering där Lars Ohly är finansminister?
– Ja. Du kan ju fråga norrmännen hur de känner det. Kristin Halvorsen och jag är väldigt överens om den ekonomiska politiken. Hon är - som jag ser det - Nordens skickligaste finansminister. Hon är oerhört kompetent. Hon har ingen form av ekonomisk utbildning. Vilket inte heller är nödvändigt om man har bra rådgivare som också har den kunskapen att de kan läsa ekonomiska utvecklingar och kurvor och statistik.
Du skulle inte göra jobbet sämre?
– Om jag når upp till Kristins kapacitet är väl tveksamt, jag har en väldig respekt för henne. Hon är en mycket skicklig politiker men vår politik skulle inte vara sämre. Vi skulle stå för en ansvarsfull men också mycket tydligt rättvis och solidarisk ekonomisk politik. Det skiljer sig väldigt mycket från den som Anders Borg står för.
Om du blir utrikesminister, vilken blir din första insats?
– Det där tror jag är den typen av frågor som man inte ska luras in i, sedan kommer man att ställas till svars om man inte gör det… …du sa ju att och så vidare…
– Men om man frågar: ”Vad är min främsta kritik mot utrikespolitiken i dag?": Det är två saker. Den ena handlar om biståndspolitiken där Gunilla Carlsson mycket tydligt driver på moderaternas politik för att bistånd ska omfatta allt det som tidigare låg utanför, nämligen militära insatser, minröjning, asylinsatser - sådant som faktiskt inte ska bekostas genom biståndsbudgeten. Det här urholkar helt det enprocentsmålet riksdagen en gång beslutade om. Där tycker jag att vi måste vara mycket skarpa. Vi måste särskilja de här utgifterna och vi ska behålla enprocentsmålet för svenskt bistånd. Det andra är naturligtvis Sveriges förhållande till konflikter som uppstår och hur vi tar ställning i dem. Där har ju vår kritik under lång tid varit att vi har anpassat oss för mycket till EU och USA, vi har i för liten utsträckning haft en självständig och radikal röst och tar man till exempel Palestina-Israel-konflikten så menar jag att den här regeringen kanske inte är så mycket sämre än den förra, men en ny regering måste bli mycket bättre på att ta ställning för en tydlig tvåstatslösning där bägge folks rättigheter tillgodoses.