Om du gör ett dåligt val nästa höst, kan du sitta kvar som partiledare då?
– Ja, det kan jag, men det är inte säkert att jag vill. Det är inte säkert att partiet vill. Det är de två förutsättningarna som måste finnas för att man ska få vara kvar. Partiet ska vilja och jag ska vilja. Men just nu känner jag varken att partiet eller jag är i närheten av att komma till ett läge där vi säger att… Men det läget kommer naturligtvis. Jag har ju suttit i fem år. Det är inte någon jättelång tid om man ser till hur länge folk sitter i den här typen av positioner men jag kan inte tänka mig att slå vänsterpartirekord. Lars Werner satt i 17 år, det finns inte på kartan att jag sitter kvar i 12 år till.
Flera Vänsterpartister har uttryckt att de vill se den före detta EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt som ny partiledare för Vänsterpartiet. Efter att ha bott i USA i två år återvänder han nu till Sverige och politiken. Skulle han bli en bra efterträdare?
– Det finns många efterträdare som skulle bli bra efterträdare. Jag har sagt att det skulle vara en svaghet för ett feministiskt parti om inte jag var ett manligt undantag för partiledarposten. Vi har oerhört många kvinnor som är väldigt välkvalificerade. Men Jonas är en fantastiskt bra politiker, dessutom en god vän som jag tycker ska spela en roll när han flyttar hem och det kommer han att göra.

Vänsterpartiet tappade över 50 procent i EU-valet. Varför misslyckades ni?
– Vi är inte klara riktigt med vår valanalys. Vi har gjort en första valanalys, och där har vi gått ut till framför allt distrikt (ohörbart) och frågat dem om deras uppfattning. Men man kan väl säga att det var ingenting som vi gjorde riktigt bra. Eva-Britt Svensson är ju en fantastisk politiker, hon gör otrolig nytta men hon är inte medial på det sätt som många andra politiker kan vara. Eller dåliga politiker kan också vara mediala. Men Eva-Britt är en suverän arbetsmyra som har åstadkommit mycket. Vi borde ha lyft fram de sidorna i stället. Vi borde ha varit mycket tydligare med att tala om vad har Eva-Britt Svensson gjort. Jag tror att vi förlorade röster på att inte spela på hennes starka sidor. Kanske också ha fler som - runt omkring Eva-Britt - som hade mer av den mediala begåvningen. Som kunde ha ställt upp i den typen av sammanhang. Politiskt tror jag inte att vi framstod som särskilt tydliga. Vi var det mest EU-kritiska alternativet men jag tror inte att människor uppfattade det så. Vi försökte lyfta fram feminismen, arbetsrätten, och miljön. Sedan kom inte integritetsfrågorna med. Det var andra som - Socialdemokraterna tog arbetsrätten och miljöpartiet tog miljön. FI kanske feminismen och Piratpartiet integriteten. Vi fanns med lite grand på alla, men jag tror inte att - om man frågar väljarna - "vad stod Vänsterpartiet för då" att det var så många som kunde peka ut ens en av de här fyra frågorna.

När du kom hem till din sambo på valnatten sa du enligt egen utsago: "Fan vilken dålig partiledare jag är. Nu är det tredje valet i rad som jag minskar." Varför har du aldrig lyckats öka Vänsterpartiets siffror?
– Jag trodde att det skulle bli tredje gången gillt, nu får det bli färde gången gillt… Det här var ju inte sagt med desperation till min sambo. Det var ju sagt lite med glimten i ögat, jag ville höra att jag var bra. Du vet hur det är… så jag ville ju att hon skulle säga precis det hon sa: "Älskling, det är inte ditt fel, du är bra." Men visst måste man fundera över sin egen roll i ett valnederlag. Det är helt uppenbart att partiledaren, framför allt, i dag, kanske ännu mer än för 30 år sedan, spelar en roll för partiernas valresultat därför att fokuseringen är tydligare. Det handlar mer om personer än partier i dag än vad det gjorde för 30 år sedan. Jag är lite bekymrad över den utvecklingen, för jag tycker att det är viktigare att man behåller… att man faktiskt röstar på politik. På en ideologi, inte i första hand på personen. Men jag förstår det samtidigt och det gör ju att jag måste fråga mig "är jag rätt person". Det gör jag inte till mig själv, mitt svar är ju ganska givet. Så länge jag är kvar så tycker jag ju det. Men jag måste fråga andra. Jag är ganska övertygad om att vi är många som tror att vi tillsammans, där jag kommer att fortsätta att vara partiordförande och den främsta företrädaren, ska kunna vända det här och göra det till ett väsentligt bättre riksdagsval än vad vi gjorde 2006. Nästa år… Så jag har goda förhoppningar om att man kommer man att säga att den där partiordföranden var jävla bra. Inte bara min sambo då!

I juni förra året omvaldes du till som partiledare på Vänsterpartiets kongress, med 203 röster av 223. Innebär inte det att nästan 10 procent av ombuden inte vill att du ska sitta kvar?
– Det har aldrig varit så få. Jag blev ju vald 2004, då var Alice Åström min motkandidat. Sedan har jag haft Staffan Norberg som kandidat, på de andra kongresserna. Nej, det har aldrig varit så få som har röstat på någon annan än mig, så mitt stöd ökar på kongresserna. Jag är övertygad om att på nästa kongress kommer det att vara ännu fler som röstar på mig. Däremot så - jag eftersträvar ju inte någon enighet på. Det är ju det där vanliga att partiordförande väljs enhälligt. …ingen emot. Så är det ju inte. De som blir valda enhälligt, de är ju inte de som alla medlemmar tycker är de bästa, det finns inte i något parti. Däremot är de så starka att de har kämpat (ohörbart) sin opposition, nej det tänker jag inte göra. Jag är glad för att Staffan ställde upp sist och visade att det faktiskt finns utrymme för att ha fler kandidater än en. Men jag är också glad för det starka stöd som jag har som partiordförande.

Du är den partiledare i riksdagen som väljarkåren känner lägst förtroende för, du får 1,7 i snittbetyg av hela väljarkollektivet, enligt Sifo. Hur reagerade du när du fick siffrorna?
– Jag har aldrig legat högt på de där… Det hade varit värre att ligga högt upp och sjunka. Snarare så har jag ökat lite grand, jag hade önskat att jag hade ökat lite mer och snabbare - snarare så har jag ökat lite grand. Men det finns också ett tak för hur mycket förtroende en mänsklig ledare kan få. Vi utmanar. Vi är ett tydligt socialistiskt och feministiskt parti och det finns de som blir upprörda över det, som inte vill se den samhällsutveckling som vi står för. De ska inte ha förtroende för mig. Privilegierade ska bli lite rädda när de ser Lars Ohly i tv, det är bra. Jag eftersträvar inte någon sorts landsfadersroll där alla tycker att det här är en politiker som de har stort förtroende för. Däremot på det personliga planet så hoppas jag att de ser att det här är en bra företrädare för Vänsterpartiet även om de inte delar mina uppfattningar, de människorna. Och det märker jag också att vi tas mer på allvar nu än vad vi gjorde när jag började jobba politiskt på 70- och 80-talen. Vänsterpartiet är en maktfaktor på ett annat sätt i dag, kanske inte minst genom samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men när ni pratar med mig nu så kan det mycket väl vara en framtida minister. Det vet ni om och det vet väljarna om. Det gör att vi blir intressanta på det sättet. Det spelar ju också roll för vilket förtroende man kommer att få så småningom så jag har goda förhoppningar om att det här kommer att höjas.

Stig Henriksson, Vänsterpartist och populärt kommunalråd i Fagersta, har ifrågasatt om du kan sitta kvar efter EU-valet. Förstår du hans kritik?
– Javisst. Vi har gjort ett uselt val, den som inte ifrågasätter sin egen ställning om man är ordförande och främsta företrädande för ett parti, den begår ett misstag. Man måste vara väldigt noga med att öppna för en sådan diskussion. Stig Henriksson har jag inte pratat med personligen, det ska jag göra efter EU-valet, sommaren har kommit emellan. Däremot Johan Lönnroth var kritisk så jag träffade honom på Hultfredsfestivalen - vi gick och tog en fika tillsammans och pratade igenom allting - det visade sig att han nog inte riktigt stod för det som han hade sagt. Han tyckte nog att "ja visst, han var ju med när jag valdes och var en av mina starkaste anhängare och det är han fortfarande men han tycker inte att jag gör ett dåligt jobb nu. Jag känner väl tvärtom i partiet att det är väldigt många som säger att "du är rätt person just nu att leda Vänsterpartiet" och det stödet är jag glad för.

Stig Henriksson har egen majoritet i Fagersta med 58 procent av rösterna. Han verkar ju veta hur man lockar väljare till Vänsterpartiet. Ska du inte lyssna på honom lite mer?
– Han vet hur man lockar väljare till Vänsterpartiet i Fagersta, det är han enormt duktig på. Jag är inte säker på att han är lika duktig på att locka väljare till Vänsterpartiet i hela Sverige. Om han var partiordförande så tror jag inte att vi skulle få bättre siffror än vad vi har i dag. Men Stig är en fantastisk ledare, han har betytt enormt mycket för Fagerstavänstern och också hela vänstern.

Regeringen höjde ju gränsen för statlig skatt till 32 800 kronor i månaden. Tycker du att det är dags för en progressiv kommunalskatt med tanke på hur högt gränsen ligger i dag?
– Vi hade ett gammalt krav, när jag blev politiskt aktiv, som ju drev oss på 80-talet. Det kallades för statskommunal enhetsskatt, byråkratisk benämning på någonting som egentligen borde vara mycket enklare, nämligen att man ska inte skilja mellan de här skatterna, utan har vi progressivitet i skattesystemet så ska den synas både kommunalt och i landsting, kommunalt och statligt, och så skulle man kunna ha olika brytpunkter där skatten faktiskt ökar med inkomsterna så att man betalar en skatt upp till 300 000 och ytterligare en skatt upp till 500 000 och sedan ytterligare skatt upp till… ja, ni förstår principen. Det är ingen dum idé, men den naggar alldeles för mycket på det kommunala självstyret. Det betyder att den blir enhetlig över hela landet. Det blir inga skillnader i kommunalskatt och det gör att ambitionsnivåerna på kommunerna inte får genomslag i valet. Och ska det vara kommunalt självbestämmande så måste det spela roll vilka man röstar på, men är resurserna redan spikade ja då blir det bara marginella skillnader som kommer att förändra lagarna lokalt. Så vi har frångått det där, och jag tror att det var rätt att göra det. Men det skulle vara bra om vi kunde utforma ett system där progressiviteten kommunalt kunde kombineras med kommunalt självstyre. Där den kommunala beskattningsrätten fortfarande tydligt utgår från kommunen. Kommunfullmäktiges beslut, men där man har rätten att ta ut en högre skatt per intjänad krona av de som tjänar mest och det är inte omöjligt att det är möjligt att genomföra ett sådant system, men då måste det utredas noga först och det är ingenting vi går till val på, men att kanske utreda skattesystemet som helhet - hur vi får det mer rättvist.

Tror du att du kan tänka dig någon form av progressiv kommunalskatt?
– Jag kan tänka mig någon form av utredning. Väldigt svenskt sätt att förhålla sig till politiska förändringar. Ett väldigt bra sätt… Det gör att man går inte för fort fram, man får remissvar, man får människor som är aktiva och engagerade att faktiskt sätta sig in i frågan och kanske sågar fotknölarna - då kanske vi inte ska genomföra det - eller om man nu med modifieringar som gör att man faktiskt kan få en progressiv kommunalskatt.