Om de rödgröna vinner valet hamnar Vänsterpartiet i regeringen. Skulle inte en comeback i Vänsterpartiet vara ett effektivare sätt att föra fram och realisera din politik? Då kunde du få poster som jämställdhetsminister till exempel…
– Det tycker jag att jag ska få ändå. 
Fast det blir ju större chans…
– De kan ju gå på kompetens. Det har man gjort förr i regeringar. Några enstaka gånger. Så det tycker jag inte att någon ska behöva känna sig hindrad att fråga mig om det. Jag är öppen för sådana förslag. Men det här med att jag som person skulle gå tillbaka till Vänsterpartiet…
Inte som partiledare då menar jag.
– Nej, jag förstår det. Jag skulle vara ödmjuk nog att säga att jag kan ta en ministerpost. Men att jag som person skulle säga att nu lämnar jag Feministiskt initiativ och går tillbaka till Vänsterpartiet, det förespeglar inte mig ett ögonblick. Jag lämnade Vänsterpartiet för att det fanns de som tyckte att det blev för mycket feminism. För mig är det här centrala frågor. De är grundläggande. Kommer vi inte förbi de här föreställningarna som vi har om att organisera samhället utifrån kön och de stereotyperna som blockerar oss som individer, då har vi svårt att ta civilisatoriska framsteg och utveckla demokratin.

Var Lars Ohly en av de här som tyckte att det blev för mycket feminism?
– Det går ju inte till så, utan det fanns ett verkställande utskott som i ett läge inför en valrörelse tyckte att det fick inte bli så mycket feminism i den valrörelsen som jag ville. Jag blev överkörd helt enkelt. Det var ju flera som stack i den partidelningen.
När vi träffade Lars Ohly häromdagen, så frågade vi honom om han tyckte att Vänsterpartiet hade tappat jämställdhetsfrågan litegrand efter att du avgick, men det tyckte han inte alls att de hade gjort. Håller du med om det?
– Jag tycker att de har tappat. Nu vet inte jag om man så enkelt kan säga att det har att göra med att jag avgick utan det är ju också en svängning tror jag eller en utveckling i partiet. Jag var ju inte ensam om att driva de här frågorna i Vänsterpartiet, jag var heller inte först, men i min position som partiledare så kunde jag lyfta upp dem på ett annat sätt än vad kvinnor hade kunnat göra tidigare. För det var mest kvinnor i Vänsterpartiet som drev de här frågorna.
– För i Vänsterpartiet precis som i alla andra politiska partier så finns gamla patriarkala strukturer. Det betyder att det mentalt sätt finns kvinnofrågor, och det betyder att det är någonting annat, än det man håller på med vanligtvis. Och det betyder att man har kvinnoutskott eller kvinnoförbund. Det betyder att de som driver de här frågorna, som oftast är kvinnor, blir sedda som tjatiga kärringar. Eller: "den där frågan lägger vi på kvinnoutskottet." Eller så.
– Vänsterpartiet är bäst av de partier som jag känner till på den här frågan, men det räcker inte. Det finns fortfarande kvar, den här föreställningen om att kvinnors rättigheter och kvinnors vardag är något annat. Så vi har kvinnofrågor i politiken, vi har inga mansfrågor.

Vilka frågor skiljer er från Vänsterpartiet, förutom att ni har mer feministisk inriktning?
– De rent konkreta, alltså rent faktiska sakfrågor så ligger vi nära varandra men vi har olika utgångspunkter. Utgångspunkten för Vänsterpartiet är klasskonflikten, precis som för alla andra partier, utom Miljöpartiet, som sitter i riksdagen. På höger-vänsterskalan är det klasskonflikten, kunskapen om klasskonflikten som har format den ideologiska utgångspunkten, för oss är det kön. Sedan samverkar det där.
Så det är bara perspektivet som skiljer er åt, inte sakfrågorna?
– Jo, sakfrågorna gör det ju delvis också, vilka prioriteringar vi gör och hur vi driver frågorna. Vi ligger nära varandra i sakpolitik, men vi famnar ju om hela spektret. Vi tittar på miljöpolitiken med feministiska glasögon på näsan, vi tittar på klimatfrågorna, vi tittar på finansfrågorna, vi tittar på samhällsbyggnadsfrågor och tar upp andra frågor som andra partier över huvud taget inte tar upp utifrån den utgångspunkten och kunskapen om att allting har ett kön.