Hela ert parti bygger på frågan om jämställdhet. Men ni har hittills inte haft en manlig talesperson, och i er styrelse sitter inte en enda man. På er valsedel i EU-valet fanns bara kvinnor. På er nästan 60 personer långa lista i förra riksdagsvalet fanns bara några enstaka män. Gör inte detta er till Sveriges mest ojämställda parti?
– Det kan man ju säga om man har en väldigt trångsynt föreställning om vad jämställdhet är. Målet med jämställdhet är ju att kvinnor och män ska ha lika mycket makt och möjlighet att forma sina liv.
Men inte i FI då, för där är det ju bara kvinnor som sitter på.
– Det finns ju, i samhället i stort så är ju problemet att män har betydligt mer makt än kvinnor, alltså på kvinnors bekostnad. Det är ju det som vi arbetar med. Det är inte så många män som strider för jämställdhet - än så länge - tyvärr skulle jag vilja säga. Det kommer fler och fler. Och fler och fler av medlemmarna i Feministiskt initiativ är män. Förut låg det på ungefär 10 procent, nu tror jag att det ligger på ungefär 15 procent. Jag hoppas att det kommer att avspegla sig, också på den lista som vi kommer att ha i valet, 2010.
– Men det här betraktas ju fortfarande av många, framförallt av väldigt många män, som någon form av kvinnofråga. Man har ett väldigt inskränkt syn på vad jämställdhet är. Det tycker jag väl att du redovisar också lite när du tar upp den här frågan på det viset. För det här är en spegling av att så många män fortfarande är så bekväma med sakernas ordning och det är ju ett stort problem. Det är ganska naturligt att de som är så att säga förlorare, störst förlorare, jag tycker ju att män också är väldiga förlorare på att vi inte har nått jämställdhet, till exempel genom att inte ses som fullvärdiga föräldrar. Det slår tillbaka i vårdnadstvister, det är ett jätteproblem. Jag begriper inte varför inte fler män tar strid i de här frågorna. Men så är det. Jag hoppas på en förändring.
– Jag hoppas att Feministiskt initiativ över huvud taget inte ska behövas, mer. När vi har uppnått målet jämställdhet så kan ju vi ta ner skylten. Men jag välkomnar verkligen fler män att ta ställning. Jag skulle önska att fler män förstod att det här handlar inte om hur man ser ut mellan benen, utan det handlar snarare om vad man har i huvudet.

Hur ska du göra för att locka fler, då?
– Prata om det. Utifrån också de förluster och begränsningar som män lever med i de stereotypa rollerna. Föräldraskapet tycker jag är ett sådant exempel där det finns väldigt många som fördomsfullt fördömer män som föräldrar. Vårdnadstvister är ett sådant exempel. Det ska mycket till innan en kvinna blir sedd som mindre viktig i förhållande till sina barn. Men det är väldigt lätt att döma ut män, och det här har ju sin förklaring naturligtvis i att många män under väldigt lång tid har varit frånvarande. Men de som inte är det utan som är närvarande föräldrar, de har svårt att hävda sig.
– Hur många män tycker att det är toppen att ha en roll av att vara någon form av levande bankomat och ska göra karriär 120 timmar om dygnet och dessutom knappt vet vad barnen heter. Hur kul är det på en skala?