Jämställdhetsdebatten har tappat i styrka. Har folk tröttnat på feminism?
– Ja, jämställdhetsdebatten, det är inte bara den som har tappat i styrka, utan förändringstakten i stegen mot det som alla säger att de vill ha, jämställdhet. Det har ju gått tillbaka. Alltså i den här mandatperioden, hittills, så har vi ju backat och det är ju ett resultat av uteblivna reformer. Det är en politik, det är en politisk medveten förändring. Det här med jämställdhet är ju inte någonting som flyger runt i luften som något som vi ska fånga utan det är ju ett politiskt mål och det är antaget, alla bekänner sig till det och det betyder att vi ska ha lika mycket makt, och lika mycket möjligheter och lika mycket skyldigheter som människor, oavsett om vi är kvinnor eller män.
– Är det på det viset?, ja det kan du ju kontrollera genom att titta på fakta och forskning. Det är ingen åsikt det här utan ett kunskapsområde. Tittar vi på fakta och forskning så ser vi att "nej, vi har inte nått dit, på det och det och det området". Vi pratar om lönerna, vi pratar om styrelserepresentation, och så vidare vi har inte nått ditt. Vill vi det då? Ja, säger alla. Varför är vi inte där då? Det är ju den frågan man måste ställa sig, det är uppenbarligen så att alla inte vill dit om vi kokar ner till vad som behöver göras.
– Den här regeringen som har regerat i tre år vill inte dit. De har lagt rent antifeministiska förslag som går på tvärs mot ett politiskt mål som heter jämställdhet. Maud Olofsson var ute häromdagen och sa: "Styrelserna, det där bryr vi oss inte om". Det är deras ansvar. De lägger sig platt för gubbarna i näringslivet som vägrar att förändra sig. De har haft hur lång tid som helst och "vi ska göra det själva, vi vill, bland annat, bland annat, bland annat". INTE.

Vad tycker du om integrationsminister Nyamko Sabunis arbete, hon har ju ändå ansvaret för det här… Frågan?
– De lägger sig ju. Både hon och Maud Olofsson säger att "vi tänker inte göra någonting, det är ägarnas eget ansvar". Om ägarna inte tar sitt ansvar utan diskriminerar så är det regeringens ansvar eftersom det är en politisk fråga och vi har lagar som säger att man inte ska diskriminera och vi har politiska mål som säger att vi ska till en situation där vi har lika mycket makt.
Men nu pratar vi om vad som görs inom politiken, och du säger att det har ett samband men debatten i medierna. Samhällsdebatten ställer ju inte feminismen och jämställdheten lika.
- Nej, men debatten i medierna är ju i högsta grad politik. Eller hur? Debatten i medierna säger sig ju spegla den framtidsdebatt som pågår men påverkar ju lika mycket den samhällsdebatt som pågår och styr ju också den samhällsdebatt som pågår. Den debatt som är nu, den ideologiska debatt som finns i samhället det är ju mycket privat… Vi privatiserar inte våra verksamheter och våra statliga bolag utan vi privatiserar också tänkandet omkring stora komplexa samhällsproblem. Vi har privatiserat idén om att vi ska komma tillrätta med klimathoten genom att konsumera och sprida till exempel vilket är en stor bluff.
– Vi diskuterar jämställdhet i den här ideologiska atmosfären som om det vore en fråga om åsikter. Tycker du att ni är jämställda, har du det jämställt hemma. Ja, vi delar på disken och det… Ingen ska definiera om jag är jämställd eller inte. Det är ju ett kunskapsförakt som är enormt. Man privatiserar det och på det sättet får man en debatt som inte handlar om att vi har mönster och strukturer av makt i samhället som styr och tilldelar oss olika roller beroende på om vi är män eller kvinnor. Det här är ett sätt att avpolitisera frågan och på det viset blir det ingen samhällsdebatt och det är, tycker jag, det stora kännetecknet för den här regeringen. Deras politik är att avpolitisera och undvika debatt men administrera på ett sådant sätt så att det går mot den politik som de vill ha.

Men du säger att det beror till stor del på den förda politiken att debatten också har tappat fart?
– Ja, det är en symbios. Mellan politisk verksamhet och samhällsdebatt.
Men ett tag var den ju väldigt het, debatten. Tror du att den uppslitande maktkampen kring bildandet av FI ha bidragit till att folk tagit avstånd från feminismen?
– Så länge som många vill hålla fast vid det här. Du är ett exempel på det nu. Du talar om något som hände 2005 och i dag så skriver vi 2009, och vi talar om valet 2010. Så länge som många håller på och uttrycker sig som att det var ju en maktkamp och det var ju förödande när FI bilades 2005, så "ja, just det, de var de där tokiga kärringarna som var ute och hojtade, som inte kunde hålla sams". Det är ju vad människor då får upp i sitt huvud, i sina tankar och så tänker de att "usch, ja, feministerna…" Det är ett sätt att vidmakthålla ett tankemönster kring feminismen som går ut på att det är just tokiga kärringar som inte kan hålla sams.
– Väldigt mycket har ju hänt sedan dess, som man kan ta fasta på, till exempel att två av de förslag som vi hade på vår första kongress är nu verklighet, det ena handlade om könsneutralt äktenskap, vi kallar det för samlevnadsbalk. Vi blev hånade för det, man sa "FI vill ha bigami", ja det är ju en sanning… Det handlar om namnlagen för människor som byter kön som också är uppe nu i riksdagen i en seriös debatt, och då hette det "Gudrun ska heta Gösta, ha, ha, ha". Det var ju en mediamosning som saknar motstycke, skulle jag vilja säga, och det finns många intressanta uppsatser som är skrivna om detta.
– Men om vi höjer oss ur det där och ser att självklart blir det konflikter och olika åsikter när man bildar en ny organisation, och de fortsätter förhoppningsvis också i organisationen och de föder i sin tur en utveckling av politiken. Så går det till i alla politiska och ideella organisationer, också i Feministiskt initiativ. Men då finns det en föreställning, som handlar om en föreställning om vad kvinnor är, nämligen att kvinnor ska hålla sams. Jaha, varför det? Vi är ju olika, precis som ni män är olika så är kvinnor olika. Ibland är ju jag mer sams med en man än med en kvinna för att vi tycker olika. Människor är vi ju och den olikhet som vi har mellan benen slår ju inte ut vad vi har i huvudet. Så det är väl klart att vi har en livaktig debatt i Feministiskt initiativ, precis som i alla andra partier. Annars så skulle det ju stå fullständigt still.

Den där bilden som du talade om, gavs av, i medierna, lever det kvar fortfarande, är det fortfarande ett problem för dig, att inte bara det att vi ställer en fråga om det utan att den bilden, finns den bilden kvar ute i…
– Ja, den var ju väldigt massiv då. Och förde ju fram väldigt massivt i medierna också.
Är det något som ni lever med fortfarande?
– Nej, det tycker inte jag. Alltså jag blev lite överraskad när jag fick den frågan igen, för jag tycker nog att vi har distanserat oss från det där och när jag var ute i valrörelsen nu i EU-valrörelsen, så måste jag säga att jag möttes med oerhört mycket respekt. Det var inte bara jag utan många gjorde det. Många tror jag ser med respekt på Feministiskt initiativ därför att vi ger oss inte. "Är de där igen", "Ställer de upp igen", "Fick de inte nog" liksom. "Var det inte tillräckligt det där" och hela det där. Det är tydligen något mer allvarligt då som det här handlar om, och den respekten tycker jag att jag möter och många andra FI-medlemmar också, så det gör att det där ligger lite bakåt och jag tror inte att man kan göra om det igen.