Ni vill införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Varför det?
– För att vi inte ska stressa ihjäl oss. Rätt att arbeta och tid att leva. Jag tycker också att det är ett sådant där politiskt krav, det har jag drivit länge och nu har Vänsterpartiet drivit det och Socialdemokraterna drivit och det har många drivit. Man behöver inte gå längre tillbaka än början på 70-talet, i mitten på 70-talet, fanns det en politisk majoritet i riksdagen för att den arbetstidsförkortning som då hade pågått sedan 50-talet och som tog sitt slut i början på 70-talet när vi gick till åttatimmarsdagen som vi har nu.
– Det tog ju många år, det var förhandlingar och lagstiftning, du vet vi jobbade ju på lördagar en gång i tiden. När vi gick till 40-timmarsvecka, då var det fullständigt självklart för alla att vi skulle fortsätta att ta ut effektivitetsvinsterna i samhällsekonomin i en fortsatt sänkning i arbetstiden och man tänkte sig att 30-timmarsveckan skulle vara införd nu. Det såg man framför sig. En sådan fortsättning, som ett led i att stärka välfärden. Nu är ju det mer nödvändigt än någonsin med dessa långa resor som vi har och det höga tempot som vi har och den diskussionen som vi har om att inte fortsätta i en överkonsumtion, en materiell överkonsumtion, så vore det ju smart då klimatsmart att i stället satsa på en konsumtion som innebär mer tid. Som alltså inte tär på miljön.

Men å andra sidan, om man har lika mycket lön och mer tid, är det inte troligt att man konsumerar mer?
– Nej, jag tror inte att det behöver vara så, man behöver ju inte vara omedveten bara för att man går ner i arbetstid, snarare så kanske det kan vara tvärtom att man kanske får tid att inte bara läsa om eländet utan kanske också får tid att engagera sig. I ett arbete mot… Vi vet hur många klagar över att vi inte har tid för våra relationer. Vi har inte tid för våra gamla, vi har inte tid för våra barn… Det finns väldigt mycket som vi inte har tid för nu eftersom vi dels reser väldigt mycket och dels har en gigantisk egen administration numera där vi ska välja allting som gör att vi ska gå en snitslad bana i livet. Vi ska ju välja vilket vatten vi ska köpa och var, och elen och telen och alltihop. Det är ju ett halvtidsjobb bara detta som vi förutsätts göra på nätterna.

Centerpartiet lät 2006 Riksdagens utredningstjänst räkna ut hur mycket det skulle kosta att införa sex timmars arbetsdag. Enligt Centerns rapport så skulle kostnaden, om sextimmarsdagen genomfördes i hela den offentliga sektorn, bli upp till 70 miljarder kronor per år. Det är mer än dubbelt så mycket som hela Sveriges rättsväsende kostar varje år.
– Det finns ju väldigt många olika uträkningar på det där…
Hur ska det här finansieras?
– När vi drev frågan i Vänsterpartiet gjorde vi också uträkningar och det finns andra siffror också. Det som är intressant tycker jag är att där man har genomfört det, och det är framför allt inom den privata sektorn, så har det ju blivit vinst. Det har blivit mindre personalomsättning, färre sjukskrivningar, mindre sjukfrånvaro.
– Toyota är ju det bästa exemplet. Du känner till det? Det är ju en verkstad, så de kom på det att folk som jobbade där var så trötta och stressade, och de var sjuka och kunderna klagade på att det var långa väntetider, ingen var glad över huvud taget. Då kom man på att jaha, då lägger vi över till tvåskift. Och så införde de sextimmars arbetsdag och bibehållen lön och effektiviteten ökade och kunderna blev nöjdare och de som jobbade där var mindre sjuka.
– Det blev en win-win-win. Det finns andra som har tagit efter det, framför allt i den privata sektorn. Det finns många sådana lysande stjärnor på en i övrigt dystert blå himmel. Det här är det som händer, det blir ju effektivitetsvinster. På de ställen inom offentlig sektor där Vänsterpartiet har varit med i en del kommuner och drivit fram det som man kallar för försök så har det också gett sådana här vinster. Problemet inom den offentliga sektorn är att vinsterna kommer i en annan portmonnä, den här sektoriseringen av den offentliga sektorn omöjliggör att man ser helheten. För det är sjukförsäkringen och landstinget och det är kommunen och personalavdelningen och ju mer man har splittrat upp det, desto svårare att få helhetssynen. Men om du tittar bakåt då och säger, var det så att det var någon som gick i konkurs när vi gick från 48-timmarsvecka till 40-timmarsvecka? Nej.

Det finns väl någon gräns på hur mycket man korta - eller hur?
– Ja, men man får naturligtvis göra det också i förhållande till kostnadsutveckling och annat. Jag har varit med så länge i den här diskussionen, när jag kom till riksdagen i slutet av 80-talet. Vet ni, då var det arbetskraftsbrist… Jaha, då hade vi diskussioner i socialutskottet: "Hur ska vi få människor till vården. Behoven kommer att öka, den demografiska utvecklingen ser ut så, hur ska vi få folk dit? Ja, ett sätt är ju att fler får jobba där, genom att alla inte jobbar lika länge. Ja, så skulle man naturligtvis kunna göra."
– Men det ville man inte då sa Socialdemokraterna, nähä, och sedan blev det arbetslöshet. "Jaha, vad ska vi göra nu då… Ett sätt är ju att det är fler som får jobb. Eller hur… Och alla jobbar inte lika länge." Nej, då var det inte rätt sätt för att lösa arbetslösheten. Det har aldrig varit rätt sätt för det finns ett motstånd emot detta. Det finns de som faktiskt inte vill jobba sextimmars arbetsdag. Och vilka är det då? Och vilka är det som förtvivlat gärna vill? Ja, där är en mycket tydlig skillnad mellan könen och det har att göra med att kvinnor generellt går från sitt betalda arbete till det obetalda. Kvinnors puls stiger när vi lämnar jobbet. Det finns ju undersökningar på allt. Män börjar koppla av. Kvinnor kopplar på, det arbete som finns hemma. Det är också ett av skälen till varför många kvinnor jobbar deltid. Det kan jämna ut emellanåt.

Om man måste öka antalet anställda med 25 procent, så innebär det ökade lönekostnader för företagen med 25 procent. Hur ska de svenska företagen klara av det i den stenhårda globala konkurrensen?
–Man får ju titta på vad man gör för förändringar och det har man gjort, inom offentlig sektor, när man på olika avdelningar har gjort det här, då har man gjort om hela schemat.
Men om man tar det privata då?
– Då har man tagit bort lite mellanchefer ibland och man har gjort rationaliseringar och effektiviseringar.
Du menar sparka folk med andra ord?
– Nej, det har man ju inte behövt göra, men man har inte behövt ha fler, man har inte behövt nyanställa.
Men det är väl det som är tanken att man ska nyanställa?
–Man ska göra både och. Dels ska man se till att de som arbetar gör det på ett sätt där vi inte sliter ut oss och är sjukskrivna. Dels ska vi se till att det finns tillräckligt med personal, naturligtvis. Det innebär ju att fler får jobb. Så det är ju en kombination av detta. Men igen… När vi gick från 48 till 40 timmar så var det en bra reform. Det finns ingen som säger "fy fan, vad det var dåligt". "Tänk vad många företag som gick i konkurs när lönekostnaderna ökade så mycket".
– Ingen har sagt det! Och det här sker i en takt där man varvar lagstiftning om normalarbetstiden och förhandlingar. Problemet sitter inte i det, utan problemet sitter i att det finns de som inte vill.

När det gäller fastighetsskatten så ska FI verka för ett bundet taxeringsvärde från inköpsdagen till försäljningsdagen. Om jag har köpt min villa 1972 så har jag ett väldigt lågt taxeringsvärde, samtidigt som min granne, som köpte en likadan villa för några år sedan har ett mycket högre. Är det en bra lösning att hon tvingas betala mycket högre fastighetsskatt för ett likadant hus?
– Vitsen med vårt förslag är att man har koll på ekonomin. Jag har koll på att så här ser det ut när jag köper och så här kommer det att se ut så länge jag bor… Sedan kan det ändras när jag säljer, men det innebär att man slipper den här värdestegringen som gör att jag till slut inte har råd att bo i mitt hus för jag har inte de pengarna. Det, man får ju väga bra mot dåligt. Ja, orättvisan med grannen, som kanske har högre kostnader för att taxeringarna har ändrat sig, är den mer obekväm än det faktum att ingen har koll på ekonomin? Nej, vi tycker att den här lösningen är enkel, förutsägbar, och vi tror att den skulle passa många.

I helgen samlas FI för ett uppstartsmöte i Stockholm, där ni ska börja planera inför valet 2010. 80 personer har anmält sig. Hur långt kommer ni en valrörelse med bara 80 personer?
– Vi kommer att vara betydligt fler i en valrörelse. Det intressanta är att idén var bara att ha någonting i Stockholm, och sedan sa vi: Ja men vi kanske ska bjuda in fler för det gick så bra i valet. Vi är ju segrare i EU-valet, tycker vi själva. Vi ökade ändå från 0,7 i förra riksdagsvalet till 2,22 i EU-valet. Det är något att räkna med och många känner sig väldigt stärkta och optimistiska och vill ta tag i det här. Många nya kom till i valrörelsen, en valrörelse är ju väldigt mobiliserande.
– Då känner jag att nu får vi samla ihop oss här och så får vi diskutera vad ska göra nu. Och hur går vi vidare och hur gör man…? Många är ju helt nya i politiken, som kommer till Feministiskt initiativ och vet inte vad det är, vad det innebär, och då tycker vi att det är väl bra så här ett år innan valet att börja diskutera det så att man sedan kan åka hem och jobba vidare. Alla som åker på det här betalar själva, tar sin egen tid, det kostar alltså.
– Vi har ju varken pengar eller personal, vi i Feministiskt initiativ får inga statliga bidrag och inga kommunala bidrag, ingenting sådant. Det innebär att - och nu är det ännu fler än 80 stycken - jag tror det blir 90… Människor från hela landet tar av sin egen tid och sin egen ekonomi för att åka på den här helgen. Det är storslaget. Om du tittar på hur det ser ut i de partier där man har samlingar och där människor har ersättning för förlorad arbetsinkomst och får allt betalt är det här fullständigt lysande. Det vittnar om ett stort engagemang. Det är väldigt, väldigt roligt.