I tisdags försäkrade utrikesministern inför riksdagen att hans departement minsann vänder varje sten i försöken att få journalisten Dawit Isaak frisläppt.
Det lät inte helt trovärdigt, mer engagemang andas Carl Bildt i sin blogg ("Alla dessa dagar") när han berättar om ett viktigt möte i går:
"Till denna dags intressanta uppgifter hör att på förmiddagen träffa företrädare för föreningen Svenskar i Världen och diskutera kontakterna med och situationen för de cirka 500 000 svenskar som lever och arbetar runt i världen."
Jag vet nu inte om Dawit Isaak, fängslad av regimen i Eritrea sedan 2001, stod på dagordningen när ordförande Ulf Dinkelspiel och generalsekreteraren Karin Ehnbom-Palmquist kom till Arvfurstens Palats.
Förmodligen inte.

Men samtidigt som Bildt pratade annat, så får man anta att tjänstemännen på UD läste Expressen och tog del av de senaste uppgifterna om Dawit Isaak.
Om hur han, enligt en fångvaktare som flytt landet, nu är fånge nummer 36 på avdelning nummer ett inne i diktaturens kanske grymmaste anstalt.
Där sitter alltså en journalist, en svensk medborgare med familjen i Göteborg, för att han skrivit om demokratiska reformer. Och här hemma sitter Bildt i möten med föreningen "Svenskar i världen".
Det verkar nästan som om Bildt förhåller sig till Dawit Isaak som vore det en svensk, vilken som helst, som behöver hjälp med advokat eller kanske fängelsebesök på någon avlägsen plats.

Som om detta vore ett konsulärt ärende, vilket som helst, och inte den ende svensk som Amnesty International adopterat som samvetsfånge.
Men Bildt förefaller inte ha velat göra politik av fallet, först nämndes inte Dawit Isaak i utrikesdeklarationen och när jag och andra chefredaktörer i fjol uppvaktade Bildt i hans rum - där han träffade "Svenskar i världen", antar jag - fick vi inte direktcitera honom.
Numera omtalas Dawit Isaak när Bildt proklamerar regeringens politik, men i utrikesministerns blogg förekommer han inte.
Det leder till misstanken om att Bildt trots allt, trots att andra ministrar öppet krävt ett omedelbart frisläppande, trots att riksdagspolitiker och medier och hundratusentals svenskar protesterat, ändå ser det här som ett... konsulärt ärende.
Så kan det väl ändå inte vara?
Inte när Eritrea nu, plötsligt, börjar agera i offentligheten också. På nätet sprids i dagarna en text skriven av "den siste vite mannen som bor i Asmara" - jo, han kallas faktiskt så, Thomas C. Mountain. Amerikanen framträder ofta i olika medier med argument till Eritreas försvar, och i en ny artikel listar han de - påstådda - egentliga orsakerna till att Dawit Isaak fängslades.

Han jobbade för CIA. Han smet från värnplikten. Han deklarerade inte.
Ja, allt slutar med att Mister Mountain säger sig ha avslöjat planer på att Eritrea ska koloniseras igen.
En sådan text skrivs knappast utan både benäget bistånd och nickande bifall från militärjuntan i Asmara, Eritrea är ju det land som har minst pressfrihet i hela världen enligt organisationen Reportrar Utan Gränser.
Detta leder också till slutsatsen att det politiska priset för Dawit Isaak blir allt högre.
Offentlighet, som fångvaktarens nya uppgifter om de fruktansvärda förhållandena som Dawit Isaak och andra lever under, är förstås bra. Om inte annat finns nu vittnesmål om att han lever.

Samtidigt blir det allt mer uppenbart att president Afwerki och hans anhang knappast släpper Dawit Isaak utan vidare.
Den svenska tysta diplomatin var ett fiasko i åtta år, ett års stark opinion i Sverige har inte heller hjälpt. Kanske behövs en mer aktiv, öppen diplomati som sätter tryck bakom orden - exempelvis inom EU?
Det behövs alltså satsas politiskt kapital här. Kanske någon med erfarenhet från att förhandla med diktatorer, kanske någon med ett unikt kontaktnät internationellt, kanske någon som vill ta frågan till högsta nivå?
Vill Carl Bildt?
Vågar han avstå?
Expressens kampanj för Dawit Isaak fortsätter, våra reportrar fortsätter också att ringa till UD - varje dag! - för att fråga vad som egentligen görs i ärendet?