I går sa vi hemma till varandra att det finns inget säkerhetsavstånd när det gäller ålder till offer och gärningsmän längre. Det handlar om ungdomar i våra barns ålder, eller yngre.
– Det var 91:or, sa min man klentroget när vi såg rubrikerna vid frukostbordet i går om killarna som sparkade upprepade gånger på en 16-årig pojkes huvud i en av Stockholms mest välbärgade stadsdelar.
Småbarn.

I går dog 16-åringen, och när jag läste nyhetstelegrammen steg tårarna i ögonen. Inte för att jag kände honom. Men för att detta är så nära. Så fruktansvärt nära.
Den som tror att det är pojkar från miljonprogrammets förorter som står för våldet i storstadsregionerna kan suga en stund på det här citatet från en flicka som var med och fixade festen som spårade ur i dödsmisshandeln:
”Det går inte att blanda killar från Södermalm med killar från Östermalm eller Vasastan”.
En annan flicka: ”De bråkar varje helg. Polisen har varit på dem tidigare”.

Än vet vi inte riktigt vad som hänt, men det är ett faktum att alltfler unga killar slåss i grupp, gärna under täckmantel att de håller på ett fotbollslag.
”Det är en modetrend att slåss i grupperingar”, sa en supporterpolis på tv i går.
Nu kräver den dödsmisshandlade pojkens neurolog en informationskampanj på biologilektionerna i skolan om vilka skador våld mot huvudet kan orsaka.
Jag kan försäkra honom att den är onödig. Alla tonåringar vet att våld mot huvudet kan skada hjärnan. De som dödade 16-åringen visste det mycket väl. Annars hade de väl sparkat honom någon annanstans?

Man måste tänka så här i stället: Vad får tonårspojkar i fredliga Sverige att med berått mod använda våld mot försvarslösa?
Det låter fruktansvärt när anhöriga till den 50-årige man som sköt ihjäl en 15-åring i Blekinge förklarar dådet med att han blivit ”hotad till livet”. Det måste finnas andra sätt att hantera bråkiga tonårspojkar än att skjuta ihjäl dem.
Jag upprepar vad jag sagt: det är dags för Projekt pojke.

Förra regeringens barn- och familjeminister Berit Andnor la sex miljoner på Projekt flicka som for runt till 25 städer och diskuterade ”självkänsla, jämställdhet, ideal och identitet” med 50 000 ungdomar.
Nu är det dags att med samma noggrannhet börja granska, och sen diskutera, vad det är för mekanismer som styr pojkar som växer upp i dagens samhälle.
I väntan på det ska förstås polisen ta pojkgäng som slåss och bråkar på allvar. Poliser som gör sitt jobb är så oerhört mycket mer effektiva i att bekämpa brott än biologilärare.