Bensodiazepinerna var lögnens drog. En jag-håller-med-dig-drog, jag-berättar-vad-du-vill-drog, jag-struntar-i-vad-jag-säger-drog. Drogen bekräftade sig själv, ju fler rätta svar den gav via Thomas Quicks läppar desto större och tätare blev tillförseln av den.
Åtta år av konstant berusning, dygnet om. Åtta år av lögner: verbala, gestaltade, alltid, dygnet om, närvarande. Terapin var lögnens näste, polisförhören dess annex och avdelningen med mitt bostadsrum, min cell, dess scen. Nana, med sin kusliga, lite hesa röst, besökte expeditionen och sa: "Sture behöver Xanor."
Personalen svarade: "Här Thomas får du två Xanor, om en liten stund kan du ta en Stesolid klysma." Det gällde att skilja på personligheterna. Ellington gick med rak rygg till telefonhytten och ringde hem till Birgitta Ståhle. På fullt allvar samspråkade terapeuten och den fasansfulla gestalten med varandra. När de avslutat samtalet slog Birgitta en signal till expeditionen och bad dem att ge Thomas två Somadril, en Xanor och två Rohypnol.

De outhärdliga barndomshändelserna börjar komma upp till ytan, antecknade terapeuten i journalen.
Fantasifiguren "Cliff" skrev brev på engelska till Thomas, svidande, elaka kommentarer om Thomas karaktär. En engelsktalande psykopat som gav hans alter ego svår ångest. Den lindrades med 2x300 mg Heminevrin och Stesolid klysma. Personalen kunde återgå till kortspelet.
Så såg dagarna ut. Och nätterna. Till detta måste jag förhålla mig i dag. Se på min egen skuld och andras medverkan. Inte bli bitter. Det går.

I april 2001 fick jag beskedet från chefsöverläkaren: bensodiazepinerna skulle sättas ut. Jag protesterade, terapeuter gjorde det liksom avdelningspersonal och andra. Men beslutet var taget och oåterkalleligt. I dag är jag oändligt tacksam för detta. Thomas Quick var döende. Tio månader tog det att få giftet ur kroppen. Till en början var nedtrappningen mycket svår; jag låg stilla på min säng, på rygg med händerna knäppta över bröstet. Pulsen var hög, låg under månader på 130-160 slag i minuten mot det normala 65.
Kilona rasade, när utsättningen var klar hade jag tappat närmare 30 kilo. Efter fem veckor fri från gifterna var det självklart med nästa beslut, mitt eget: ingen mer terapi, ingen mer Thomas Quick.

Jag återvände till livet. Sakta. Jag kände på min hud och upplevde sensationer: närvarande upptäckte jag min egen kropp, rös när jag berörde den. Det var som om den var något jag inte varit medveten om på mycket länge. Med lätta, lätta beröringar lät jag mina fingertoppar spela över höfter och knän, kinder och panna. Den döende Thomas Quick försvann mer och mer, min egen hud kunde börja andas.
Samtidigt med denna sensationella, för att inte säga sensuella, känsla började jag även att inse lögnens konsekvenser, för min egen del och andras. Jag såg det som fullständigt omöjligt att ändra på det som den åstadkommit.
Mytomanen Thomas Quick, seriemördaren med samma namn, han som alltid söker massmedial uppmärksamhet - vart skulle han vända sig för att ändra på en historia, vare sig de som betraktade den ansåg den vara sann eller inte, som vunnit framgång i domstolar och på annat sätt?
Var fanns de öron som kunde höra och ta till sig hur historieberättandet gått till, och hur skulle den nya historien kunna mäta sig med den gamla?

Sture Bergwall
Sten-Ove Bergwall