Upptäckten

”Efter fem timmar kapitulerade hon och visade sin vänstra arm. Aldrig, vare sig före eller efter, har jag blivit så illa berörd och chockad. På ovansidan av armen, från axel ner till handleden, slogs nya sår med gamla ärr. Vissa var långa medan andra var djupa, glipande fulla med var. Hon visade sedan sin högra arm som inte såg ett dugg bättre ut. Det gjorde inte heller hennes ben. Kväljningarna rullade i min kropp.
– Men snälla Emelie, vad har du gjort med dig själv? Varför gör du så här? frågade jag chockad.
– Jag mår så dåligt inom mig och det här enda sättet att orka leva, svarade hon med nedsänkt huvud.
Jag tog Emelie i mina armar, vaggade henne och strök sakta över hennes hår.
– Jag lovar dig att på något sätt löser vi det här. Jag ska göra allt jag kan för att du ska få tillbaka ditt liv.
Gråtande höll jag om mitt barn och lovade henne något som jag inte visste om jag skulle kunna hålla. Jag svor inom mig att om det så var det sista jag gjorde så var det att slåss för mitt barn.”

Agnetha hittar dotterns dikter

”När jag öppnade dörren slog inte blodstanken emot mig som förut. Det doftade rent eftersom hon hade städat sitt rum. Sängen som alltid varit obäddad och blodig var nu bäddad med rena, ljusa lakan. Jag satte mig på hennes säng och lät min vänstra hand glida upp emot kudden. Jag ville så förtvivlat finna tröst och känna hennes närhet. Nästan uppe vid kudden kände jag något hårt. Jag lyfte på täcket och hittade en svart anteckningsbok, Emelies diktbok.
Jag sitter utanför en glaskupa och iakttar er som sitter innanför. Jag ser min familj, mina vänner och alla är så lyckliga och har varandra. Jag bankar, jag slår men jag kommer inte in, jag är inte en i gemenskapen.
Jag använder mina armar och ben som mänskliga skärbrädor. När jag skär mig ser jag blodet rinna ur mig som vatten som porlar i en bäck. När jag skär mig rinner min ångest ut med blodet och jag får lindring. Tyvärr är lindringen förrädisk. För varje gång jag skär mig måste jag skära mig mer nästa gång.
När inte skärsårens smärta längre räcker till att dämpa ångesten återstår bara att äta krossat glas. / Emelie”

Fotnot: Agnetha Ersson Eriksson ger ut boken i 5 000 exemplar på eget förlag, i samarbete med sin make Ulf Eriksson.