Fortsätt att jobba för förändring. Snart 1,7 miljoner svenskar är över 65. Efter 65 eller senast 67 blir man pensionär. Det betyder att dörren till jobbet (det där fantastiskt viktiga jobbet!) stängs för alltid.
Man blir överårig.
Överflödig.
Ofta ensam.
En restpost och en belastning.
Detta måste vi äldre - och alla vettiga yngre - ändra på. I sammanhanget har jag tre alldeles konkreta (om också lite spretiga) förslag:
1. Låt oss försöka återskapa FAMILJEN! Vi måste försöka få yngre människor att hjälpa sina föräldrar (som tog hand om dem både före och efter dagis).Yngre måste se äldre och äldre yngre som individer och människor, inte som kollektiv.
2. Låt oss införa flexibel pensionsålder (inte bara i form av förtidspension). Låt de äldre människor som vill och kan jobba längre än nu och bidra med erfarenhet och produktionsförmåga.
3. Se till att a l l a äldre, framförallt de som bor ensamma, får datorer och Internet. I n g e n t i n g ökar lyckan i livet så mycket som chansen att fortsätta lära och kommunicera. Ingen pryl kan som datorn slå ihjäl ensamhet."Det allmänna" borde rycka in och hjälpa till - och därmed skapa en befrielserörelse för vår tid!

År 2005 fanns det 487.000 svenskar över 80 års ålder, en f y r d u b b l i n g sen 80-talet. Nu står antalet stilla i ungefär tio år, sen kommer en kraftig ökning. Vi russin blir bara fler och fler b å d e i absoluta tal och relativt sett. Fler och fler - det är dessvärre en naturlag! - blir vårdbehövande. Vård av gubbar och kärringar är, helt enkelt, en av de stora framtidsindustrierna.
Det är ändå bara en del av sanningen. Gamla dör, fnyser ungdomen. Javisst, dumt nog är det så. Men innan vi dör sysslar vi med en hel del saker. Vi äter, vi bor, vi läser tidningar, vi reser. I den mån vi tillåts händer det att vi föredrar att jobba. Vi bidrar till ekonomins tillväxt på hundratals sätt. Utan oss russin skulle Sverige stanna och s t j ä l jobb gör vi inte: vi s k a p a r jobb! Parasiter är vi minst av allt. Den pension vi får är ju ingenting annat än intjänad lön, pengar vi redan jobbat för och betalat skatt på.
Underligt nog, kan jag inte påminna mig att jag någonsin läst eller hört en svensk politiker säga att äldre människor - precis som yngre människor - är en tillgång, i n t e en belastning.

En tid innan den här artikelserien började fick jag brev från Jan Myrdal, som läst något jag skrivit i just den här frågan. Han skrev:
"Såvitt jag förstår är allt jag skrivit (i åldringsfrågan) och allt Du skriver egentligen ord som blåser bort i vinden... Men även om det är näst intill meningslöst - som att klösa med fingrarna på en betongvägg - finns det ingenting annat att göra än att skriva, tala bråka..."
Jan och jag har genom åren inte haft samma åsikt i ( såvitt jag kan påminna mig ) en enda viktig fråga.
Här håller jag däremot med honom - till hundra procent. Det är viktigt att äldre svenskar äntligen får en röst. Det är viktigt för landet, men framförallt för tusentals människor, äldre, yngre, mittimellan. Vi måste sluta se samhället som uppbyggt av g r u p p e r och inse att individen är spelets kung - till och med när han/hon har blivit gammal...