Affären Wanja Lundby-Wedin handlar först och sist om FÖRTROENDE, politikens guldmyntfot.
Den som förlorar väljarnas förtroende blir en belastning - ett lik i lasten! - och nu har Wanja har gjort det igen.
Gjort bort sig!
Gjort sig till en belastning för LO och partiet!
Gjort sig måttlöst impopulär och till en måltavla för beskyllningar och glåpord från tiotusentals svenskar - ja, många tiotusental, varav ett stort antal fackpampar.
Kort sagt, Wanja, Du har gjort dig OMÖJLIG! Om Du inte snabbt lämnar scenen har (S) inte den ringaste chans att vinna nästa val.
Med Mona Sahlin som partiledare är chansen inte stor i vilket fall som helst, men med Dig som en kvarnsten runt sin hals blir torsken oundviklig.
Detaljerna i Riva del Sole-skandalen kan andra beskriva bättre än jag, men det finns anledning att stryka under några allmänna synpunkter.
Låt mig börja med ett exempel ur det förgångna:
Transports hårdföre ordförande, Hasse Ericson, reste i mitten på 70-talet till Kanarieöarna, trots att LO uppmanat till bojkott av Francos Spanien. På Kanarieöarna lät han sig fotograferas, tjock och präktig som en ballong. Bilden var förödande.
Ingen kunde undgå att se att mannen inte kallades "Hasse Hoffa" för inte - ja, Jimmy Hoffa var transportordförande i USA, lika rått maktfullkomlig som korrupt.
Jimmy Hoffa blev så småningom mördad. Hasse Hoffa tog strid i förbundsstyrelsen och lyckades - en svart dag i arbetarrörelsens historia - få tre ombudsmän som gick emot honom avskedade på grått papper. Tre man miste sina jobb, sin försörjning, därför att Hoffa blev förbannad över anklagelser som var helt berättigade. Fylld av förakt för medlemmarna, för vanligt folk överhuvudtaget, körde han vidare tills styrelsen äntligen fick nog och sparkade ut honom 1980.
På liknande sätt fick Stig Malm gå, fast i hans fall mest därför att han kommit i krakel med partiledningen. Förtroendet för facket, som har svårt att hålla medlemssiffrorna uppe, har också undergrävts av det faktum att alla vet att fackpampar inte får ta ut alltför stora löner - det skulle se illa ut på verkstadsgolvet! - men kompenserar sig med styrelsearvoden, frikostigt beräknande traktamenten och så vidare.
Ett exempel på detta heter händelsevis Wanja Lundby-Wedin.
Wanja har 59766 kronor i månadslön. Många av de direktörer hon direkt eller indirekt förhandlar med har fyra gånger så mycket, men Wanja får inte, det är en gammal regel i rörelsen, tjäna för mycket mer än en jobbare på golvet. Dock tjänade hon, mer eller mindre i hemlighet, cirka 400000 kronor (eller över 30000 i månaden) på diverse styrelseuppdrag.
Andra fackpampar har haft - och har - liknande arvoden. I de allra flesta fall gäller att man får pengarna huvudsakligen för att man sitter med på några få sammanträden och säger ja och amen till vad VD redan bestämt.
I Storbritannien small det på ett likartat sätt helt nyligen. Det visade sig att ledamöter av parlamentet "alla parlaments moder" med hjälp av "ersättning för utgifter" fuskar med allt från hyror av sommarhus till porrbilder. Miljoner pund försvann - ren STÖLD! - och efter tidningen Daily Telegraphs avslöjanden är folk så rasande att man räknar med att hälften av alla parlamentsledamöter kastas ut vid nästa val.
Hälften, skrev jag - ofattbart!
Var det någon som sa korruption?
Det var i så fall en helt berättigad kommentar. I Sverige har vi inte - som i Ryssland eller Kina eller flera europeiska länder - fräck och öppen korruption, tusenlappar i handen. Däremot har vi till-bröders-hjälp (och numera även systrars). Du ger mig en styrelsepost så ger jag Dig ett utredningsuppdrag där någon annan egentligen gör jobbet. Vi kompar - fast givetvis på ett sätt så att ingen utomstående får reda på det.
Var det någon som sa mygel?
Det var i så fall rätt det också.
Problemet är kanske olösligt. Ingenting säger att högavlönade myglar mindre än lågavlönade - kanske snarare mer, eftersom möjligheterna är större. Men självfallet blir det särskilt allvarligt när män eller kvinnor med FÖRTROENDEUPPDRAG avslöjas med skeden i syltburken. Wanja Lundby-Wedin riktar frän kritik mot giriga direktörer och får ta emot kraftiga applåder från de "vanliga människor" som hon, mer än någon annan svensk, säger sig företräda. Samtidigt visar det sig att hon själv accepterar fördelar som innebär brott mot skattelagen.
Att på det sättet säga ett och göra ett annat är att visa förakt för de ideal och de människor LO-ordföranden anser sig representera. Detta illa dolda förakt slår KO på allt förtroende.
Därför måste Wanja Lundby-Wedin snabbt avgå.
