Under den närmaste tiden ska Sverige - och ytterligare 26 länder - hålla val. Det gäller 736 platser i EU-parlamentet, en kringdrivande cirkus med säte i Strasbourg, Bryssel och Luxemburg, ett idiotiskt arrangemang som kostar miljon efter miljon i onödiga transporter. Samtidigt som det ger parlamentarikerna möjlighet att lyfta ett traktamente på nära tre lappar per sammanträde som man l å t s a s bevista.
Knepet är att skriva in sig och sen genast gå någon annanstans, helt enkelt bluffa eller - låt oss vara stenhårda här - s t j ä l a pengar. Att EU-parlamentarikerna som tjänar nära en svensk miljon per år också har möjlighet att göra stora - jag menar STORA! - utgifter på EU:s bekostnad gör ingenting bättre.
Kontrollen är slapp, kryphålen många; de senaste veckornas enorma skandal i Storbritannien skulle lika gärna ha kunnat inträffa i Bryssel. Ja, om ni missat rapporteringen från London, kan jag berätta att medlemmar av parlamentet där, flera av dem statsråd, fuskade till sig anslag till allt möjligt från sommarhus till porrfilmer. Raseriet bland vanligt folk är så stort att många experter tror att h ä l f t e n av de män och kvinnor som i dag sitter i "alla parlaments moder" åker ut i nästa val.
Låt mig slå fast en sak här: jag är en övertygad vän till EU. När sex nyckelländer i mars 1957 beslutade att gå samman var det den viktigaste händelsen i Europas historia åtminstone fram till murens fall på hösten 1989. Att Europas länder aldrig mer ställer till världskrig är underbart. Att vi alla, liksom varor, tjänster och pengar, i dag kan röra oss fritt över ett område med 500 miljoner invånare, är också underbart, en lysande seger för mänskligheten.
OK, stora ord, men jag står för dem.
Tyvärr råder samtidigt ingen tvekan om att EU, det EU som finns i dag, förvandlats till en födkrok för halvfigurer - och en byråkratisk mardröm.
Parlamentet som givetvis borde sammanträda i Bryssel och b a r a i Bryssel, befolkas i stor utsträckning av folk som partierna i hemländerna vill bli av med. Läs: Ulvskog, läs Hökmark, etc, etc.
Kommissionen, som inte kan bestämma i stora frågor - de är förbehållna ministerrådet, alltså de nationella regeringarna - utreder och bestämmer i stället en irriterande massa detaljer i vardagslivet. 40000 byråkrater - eller är det möjligen 50 000, ingen tycks veta hur man ska räkna - försöker skapa regler som gäller lika bra i Lissabon som Aten som Stockholm, givetvis en omöjlighet.
Till saken hör att kommissionen är överbefolkad. Kommissionärerna plockar in polare från sina hemländer. De får makt och inflytande. Resten, alltså de flesta, får sitta och glo - Franz Kafka kunde ha skrivit scenariot! - och subsidiariteten, den gyllene regeln att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt, har hamnat nånstans i yttre rymden. Ja, eller på franska landsbygden. Stöd till bönder, huvudsakligen i Frankrike, tar upp mer än halva EU:s budget, nästan lika mycket som h e l a Sveriges. Skandal!
EU måste reformeras. Organisationen måste bli mindre slapp och slösaktig och mera inriktad på att främja Europas rikedom, som är mångfald, i stället för att lik- rikta och förkväva. Europas Förenta Stater, lika med världens segaste byråkrati, vill vi helst leva utan...
