Den här krönikan är en hyllning till atombomben - den som bländar, förstör och dödar. Om Du inte står ut att läsa, så sluta här, rakt av.
Att jag skriver som jag skriver beror på att medierna härom-dagen presenterade ett avtal mellan USA och Ryssland. Man rusade ner till cirka 1 500 stridsspetsar per land, plus en hel del till. De gamla vanliga kommentatorerna förklarade salvelsefullt att detta var ett steg på vägen mot en högre och ljuvligare fred på vår jord.
Skitsnack!
Att man nu "rustar ner" beror inte ett skvatt på att man - som bluffmakare från Reagan till Obama påstått - önskar en kärnvapenfri värld. Bakgrunden är i stället att de laddningar man har kvar kan förstöra världen hur många gånger som helst. Att tillverka fler är inte bara onödigt, utan idiotiskt - och kostar dessutom fruktansvärda pengar som man kan använda till annat (i ryssarnas fall kan satsa på att slå ihjäl tjetjener och i USA:s afghaner, irakier och en del andra).
Att skapa en kärnvapenfri värld är otänkbart. Om supermakterna lyckades skulle vi utan tvivel få uppleva den dag då Nordkorea, Iran eller andra dårar talade om för oss vem som egentligen bestämmer. Jag tror att Israel också skulle behålla ett knippe bomber - applåd från min sida på den punkten.

Applåd till Sverige också fast av rakt motsatt anledning. Vi var rätt långt på väg, men bland annat på grund av föreningen Amsa (Aktionsgruppen Mot Svensk Atombomb, tänk Bang, tänk Per Anders Fogelström, tänk Bertil Swanström) blev det ingenting. Rätt: pytteländer som Sverige behöver inget försvar och (tjena Tolgfors ) inte heller någon försvarsminister. Vi borde inordna oss i Nato och utnyttja det paraply som finns - ensam är svag.
Sanningen är, utan att tvekan, att vetskapen om Bombens kraft (och förintelsen av Hiroshima och Nagasaki, där människor förvandlades till skuggor på sten) räddat oss från större katastrofer sen 1945. Det vi kallar MAD fungerade. MAD betyder galen, men i det här sammanhanget - den slutliga ironin? - Mutual Assured Destruction, gemensam garanterad förstör-else. I ett atomkrig kommer ingen att vinna, men alla försvinna. Terrorbalans, en raffinerad form av dödsskräck, blev pjäsens namn - och räddade världen.
Supermakternas ledare förstod, även om det var fruktansvärt nära 1962 i konflikten runt Kuba, då vi satt ett gäng (den gången runt Aftonbladets bord) och grubblade om vi skulle få tid med löpsedeln NU FINNS VÅR VÄRLD INTE MER!
I dag, 48 år och ett underbart liv senare, är jag glad att det löpet inte blev aktuellt. Det var likadant 1979 när medeldistans-raketerna efter Natos så kallade dubbelbeslut marscherade in i Västeuropa.
Så kom inte till mig och påstå att det skulle vara så fint, ja, så puttrigt och fridfullt, om inte bomben fanns. Puttrigt och fridfullt blir det aldrig (se ovan om Tjetjenien, Afghanistan, etc) men risken för blodbad typ VK I och VK II är i dag mycket liten. Bomben, min vän, har troligen räddat miljoner liv och fortsätter att hålla oss i schack. Lyckas vi bara hålla de religiösa fanatikerna i Teheran på mattan - ett stort om! - ser det riktigt skapligt ut...
Tack vare vår vän Bomben...