Den arme Bildt blev naturligtvis driftkucku i medierna i månader efteråt. Hans ursäkt, att han tillbringat merparten av de senaste åren på Balkan och därmed inte hade koll på svenska sporthändelser, förslog inte långt. Alla visste ju att karln är en obotlig idrottsanalfabet och alla insåg att han försökt, men skändligen misslyckats, dölja detta icke-folkliga faktum.
Zlatan Ibrahimovic. Foto: Jasper JuinenI fredags var det Folkpartiledaren Jan Björklunds tur att göra en Bildt. I ett misslyckat försök att vara pedagogisk i sitt tal till landsmötet använde han Zlatan Ibrahimovic som ett argument för invandring. Men som de flesta vet är Zlatan både född och uppvuxen i Sverige, och nu skrattas det än en gång åt politikers opportunism och patetiska försök att tala som de inbillar sig att vanligt folk låter. Men i just detta fall är det inte helt rättvist. Björklunds tabbe är faktiskt fullt begriplig. Zlatan används nämligen ständigt som exempel på invandrare som lyckats, vilket vid närmare eftertanke är rätt sorgligt eftersom det visar att Björklund inte är ensam om att betrakta den bolltrollande skåningen som något djupt exotiskt.
En person som flyttar till USA och blir amerikansk medborgare betraktas därefter som amerikan. Men i Sverige håller invandrarstatusen tvärtom på att bli en förbannelse som förs vidare från generation till generation. Utanförskapet har, för att tala med Lagerkvist, blivit en hel generations arvedel, dess strupars sår, dess hjärtans skrin i förortsbetongen. Att man släpps in i landet betyder nämligen inte att man släpps in i samhället.
Jag brukar tänka på detta när mina svenska vänner och bekanta skrockar i upphöjt förakt åt amerikanernas flaggviftarceremonier. Visst, den amerikanska patriotismen kan emellanåt kännas överdriven. Men den är åtminstone inkluderande. Amerikaner har en klar uppfattning om vad en amerikan är, och det är inte något man föds till utan något man kan välja att bli.
I Sverige förklarar proffstyckare som GT/Expressens Ann-Charlotte Marteus att den svenska kulturen är en etta med kokvrå som lika gärna kan bäras ner i källaren.Jag tror att detta är ett av skälen till vår knackiga integration. Hur välkomnar man en nykomling om man inte har en aning om vad man välkomnar honom till? Hur kan någon bli svensk om någon svenskhet inte existerar? Poängen med Moderaternas svenskkontrakt och Folkpartiets språktest är att de säger att det svenska medborgarskapet är mer än ett papper. Det är ett privilegium och något som tillerkänns människor som vi tror vill vara med oss och bli just svenskar.
JOHAN INGERÖ, 30, är PR-konsult och debattör. Han är född och uppvuxen i Sverige, härstammar från Norge, Portugal och Indien men känner sig amerikansk. Min pappa språktestades innan han fick sitt svenska medborgarskap i slutet av sextiotalet, och till skillnad från många av de som flyttade hit efter honom betraktas han, av omgivningen och av sig själv, som just svensk.
En gång i tiden var detta den svenska invandringspolitikens mål, och det var därför Zlatans föräldrar kom hit. Svenskarna behövde bli fler och jugoslaverna behövde jobb. Även politiska flyktingar välkomnades. De fick i stort sett samma besked som alla andra: "arbetsförmedlingen ligger ditåt". På sjuttiotalet förändrades detta. Arbetskraftsinvandrare började, inte minst inom LO, ses som ett hot mot "våra jobb". Invandringens karaktär förändrades. Sverige stängde sin arbetsmarknad men dövade samvetet genom att öppna sina bidragskontor.
Några decennier senare ser vi effekterna. Bilden av invandraren som icke-arbetande och bidragsförsörjd har satt sig på alltfler svenska näthinnor.
Invandrarna, som brukade betraktas som arbetsmyror, ses i allt högre utsträckning som drönare. Beslutet att stänga vår arbetsmarknad blev det indirekta startskottet för Sverigedemokraternas väg mot maktens korridorer, trots att det skulle dröja drygt femton år till partiets faktiska bildande.
Så visst kan man skratta åt Björklunds lite sömniga tabbe.
Men de som försökt utmåla en svenskfödd man som i praktiken utvandrat till Holland, Italien och Spanien som kronexempel på lyckad invandring är mer förtjänta av vårt hån.
Problemet är bara att deras misstag är alldeles för allvarliga för att skrattas åt.
JOHAN INGERÖ, 30,
är PR-konsult och debattör. Han är född och uppvuxen i Sverige, härstammar från Norge, Portugal och Indien men känner sig amerikansk.
