I en av raderna av hundratals gravar som grävts på återvinningsstationen i den tsunamidrabbade staden Higashi-Matsushima ligger Mitsue. Dottern Sato Yumi och hennes familj ställer sig vid graven och böjer sina huvud i vördnad för mamman.
Runt om dem står andra familjer som också tar ett tillfälligt farväl av familjemedlemmar som dog i tsunamin den 11 mars. Vågen uppskattas ha tagit 27000 liv och en halv miljon är bostadslösa - en katastrof som hamnat i skuggan av problemen med kärnkraftverket i Fukushima. Men för de drabbade är saknaden ett faktum. Det är tragiskt nog ingen värdig plats de tvingas ta farväl på. Grävmaskinerna arbetar intensivt för att få alla kroppar i marken, den blå plasten över återvinningsmaterialet slår i vinden och gravarna ligger tätt.

Kremering är tradition

- För oss är inte det stora problemet att vi inte har el och vatten efter tsunamin. För oss är det sorgliga att vi inte kan kremera mamma och ta med askan hem utan måste lägga henne här tillfälligt, säger Sato Yumi.
När någon dör i Japan är kremering tradition. Men allt eftersom räddningspersonalen har hittat fler och fler kroppar efter tsunamin har köerna till landets krematorium blivit ohanterbara.
- Vi kan bara kremera 4 kroppar om dagen. Och vi har 700 som väntar bara här, säger Goto Kunio på krematoriumstationen i Higashi-Matsushima.
Därför har myndigheterna godkänt en tillfällig lösning där kropparna begravs på massgravsliknande platser. Kistorna ska sedan grävas upp och brännas.
- Det är sorgligt men inget vi kan göra, säger Sato Yumi.
Hon berättar att hon och hennes mamma skulle handla mat när de fick höra att tsunamin var på väg. Men innan de hann fly hade vågen tagit tag i bilen och dragit ned den i vattnet.
- Vi kunde inte komma ut. Vi satt i bilen i åtta timmar. Först satt vi i framsätet men sen blev där mer och mer vatten så vi flyttade bak, säger Sato.
Vid två tillfällen steg vattnet högt i bilen.
- Det nådde mig till bröstet och mamma till hakan. Vid andra gången trodde jag att vi skulle dö.

Försökte behålla hoppet

De försökte hålla hoppet vid liv genom att prata om vardagliga saker, som att de inte ätit lunch eller att de var röksugna. Efter ett tag blev det beckmörkt.
- Vi försökte tända en tändare och några gånger såg jag mammas ansikte i skenet. När räddningspersonalen slutligen kom hade mamma förlorat medvetandet men andades svagt, säger Sato Yumi.
Efter att de räddats släpptes Sato Yumi på ett evakueringsställe och mamman togs till ett sjukhus. Men det skulle ta ytterligare 12 dagar innan hon fick veta att mamman hade dött.
- Vi kunde inte hitta henne och ingen informerade oss, säger hon och tittar sorgset på sin pappa.
På återvinningsstationen träffar vi också Oksana och hennes familj.
- Min man Sadao Takahash var volontärbrandman och var ute för att rädda andra. Men vågen tog honom. Vi lägger honom här men vill så snart som möjligt kremera honom, säger hon.

Förlorade flera nära

En bit bort står Yamamoto. Han förlorade sin mamma, storebror och farfar i vågen. Han och de andra i familjen lägger ner vatten och blommor i kistorna innan graven fylls med jord.
- Det är sorgligt att vi måste begrava dem här men det är samma för alla och inget som vi ska klaga över, säger han.
Sato Yumi säger att de bara kan acceptera, de har kapitulerat inför den övermäktiga situationen. Under hela vårt samtal visar hon inga känsloyttringar utan berättar kontrollerat och sakligt. Bara vid ett tillfälle tar orden slut. Hon böjer då ned huvudet. När hon tittar upp har tårarna runnit ner till kanten på hennes ansiktsmask.
- Jag kommer sakna kvällarna när hon sjunger med pappa, säger hon och slår åter ned blicken.