Statsminister Stefan Löfven. Foto: Sven LindwallStatsminister Stefan Löfven. Foto: Sven Lindwall
Statsminister Stefan Löfven. Foto: Sven Lindwall
USA:s blivande president Donald Trump. Foto: Gary Coronado / POLARISUSA:s blivande president Donald Trump. Foto: Gary Coronado / POLARIS
USA:s blivande president Donald Trump. Foto: Gary Coronado / POLARIS
Foto: ShutterstockFoto: Shutterstock
 Foto: Shutterstock

Trump, Löfven och den heliga anden

Publicerad

Svenskarna gör sig beredda för sitt årliga kyrkobesök. Få tänker nog på att religionen är på väg tillbaka in i politiken.

Vid den tiden utfärdade kejsar Trump en förordning om att alla världens länder skulle befästa sina statsgränser. Det var den första åternationaliseringen, och den hölls när Löfven var ståthållare i Sverige. Alla skulle gå för att befinna sig på rätt sida av gränsen, var och en till sin stad.

I ett litet land långt i norr invände då en ärkebiskop. Hon bad folket att underteckna ett upprop om att ståthållaren borde låta barn och unga få asyl, att familjer inte skulle splittras. Det kallades juluppropet.

För medborgarna i det här landet var ställningstagandet inte så förvånande, däremot att just ärkebiskopen skulle göra något. De ansåg sig sekulära. Politik och religion, det var deras övertygelse, skulle inte ha med varandra att göra. Det ena byggde på rationalitet, att upplysta människor fattade förnuftiga beslut. Det andra på känslopjunk och vidskepelse.

Religiösa människor är nog farliga människor, löd en slutsats som inte minst präntats in av det stora parti som i många långa år hade regerat landet.

Svenskarna, för så hette de som bodde här, gick till kyrkan en gång om året eller så, för att fira sina barns examen och kanske ibland till jul.

De tyckte om musiken.

O Helga Natt.

Tidigare finansminister Ernst Wigforss.Foto: Ulf Ryd

Men skulle aldrig drömma om att blanda in metafysik i statskonsten.

Petra Carlsson, en inhemsk doktor i teologi, beskrev träffande mentaliteten i en artikel i en tidning som hette Svenska Dagbladet.

”Vi lider av religionsblindhet i Sverige”, skrev hon. ”Vi är invaggade i föreställningen att religion hör privatlivet till och har därför svårt att notera hur teologisk logik ofta styr politiska skeenden”.

Och så berättade hon om den amerikanska evangelikala frikyrkorörelsen, den som till skillnad från den europeiska inte betonat kritiskt tänkande eller idogt läsande av Bibeln utan legitimerat sig genom sin egen och sina medlemmars framgångar. I den religiösa traditionen, som successivt hade vuxit sig starkare i USA och tvinnat sig samman med den amerikanska drömmen, avgjordes en predikans sanningshalt av hur inspirerad predikanten var, av lyskraften. Personlig rikedom blev ett bevis på att Gud hör bön. Varför det var logiskt att många människor trott på Trump som kejsare.

Gud såg ju Donald.

I det där lilla landet uppe i norr hade de svårt att ta in sådana resonemang, trots att de ibland försökte skärskåda sig själva.

Vad de såg den här hösten 2016 var snarstuckna gräl om när badhusen skulle vara öppna och för vem, om människor skulle få bosätta sig hur segregerat som helst, hur det som de kallade jämställdhet skulle påverkas av att ett nytt slags hedersförtryck etablerades, vilka civila organisationer som borde få bidrag, var liberala krönikörer verkligen liberala, höll religiösa samfund – även judiska och kristna – på att radikaliseras, och vad var förresten svenska värderingar?

De kände inte riktigt igen sig.

Tage Erlander, tidigare svensk statsminister.Foto: Folke Hellberg / DN

De hade trott att sekulariseringen skulle vara för evigt. Det nya berodde inte bara på invandringen – från muslimska länder, och katolskt och ortodoxt kristna – utan också på en inhemsk nyväckelse. Särskilt de yngre fann sig hemma i tron. Förutsättningen för en helt sekulariserad politisk debatt – den som de medelålders tog för given – existerade inte längre.

Befolkningen höll på att sakraliseras.

Innerst inne hade de anat. De lärde hade läst profeten Huntingtons uppenbarelse om att framtiden skulle bestå av konflikter mellan civilisationer, inte ideologier. Huntington hade talat mycket om religion. Men de ville inte gärna ta in det. De var så nöjda med små barn som sjöng om stjärnan blid i stallets vrå.

Att religion kunde spela en helt avgörande roll också för politiskt intresserade och logiskt tänkande människor var så främmande för dem. Fastän det låg dem så nära i tiden.

Eller just därför.

 

En märkvärdig sak med det lilla landet var hur de berättade sin egen historia. De brukade säga att det var arbetarrörelsen som infört demokratin. Fast vem som helst som gick tillbaka till de gamla skrifterna såg att det inte var sant.

Minnet var kort i det där landet.

Den första folkrörelsen, och länge den största, hette ju väckelsen. I mitten av det 19:e seklet hade den svept över nationen. De hade kallats läsare, eftersom de läste och använde sina nyfunna insikter mot överheten. Väckelserörelsens författare sålde långt fler böcker än Strindberg, och dess fotfolk bar upp Frisinnade landsföreningen, det största oppositionspartiet i riksdagen. Detta kristna parti var för fri företagsamhet, men också socialt radikalt och krävde rättigheter för bönder och arbetare. Det var mot alkohol, mot militären, mot allt som andades gammalt – men för religion och de traditioner den förde med sig. Det partiet drev fram rösträtten. När landet upplevde sin första större strejk sjöng arbetarna psalmer i demonstrationsleden och samlades om kvällarna till bön.

Länge, intill mitten av 20:e seklet, spelade det kristna partiet en avgörande roll i politiken. De frisinnade uppfann vågmästarpolitik som fenomen, orsakade den enda statskuppen utförd av en svensk kung och försköt för lång tid framöver mittpunkten i politiken till vänster, varpå socialdemokraterna vartefter kunde ta makten.

Religion var i den meningen centralt för det man kallade den svenska modellen.

Många socialdemokratiska ledare kom själva från liberalt kristna miljöer. Ernst Wigforss, Gustav Möller, Richard Sandler och Tage Erlander växte upp i friförsamlingar och lärde sig politik där.

Patriarken Erlander sa, sent i livet, att Waldenströms försoningslära – alltså Missionsförbundets teologiska fundament – hade spelat en avgörande betydelse i demokratiseringen av Sverige.

Men minnet var som sagt kort.

 

Inte ens när landet åter sakraliserades och Trump blev kejsare och de stora politiska konflikterna emanerade ur teologi ville de intressera sig för sambanden. De hade annars en nestor på området.

Vid ett litet universitet i Växjö satt en man som hette Magnus Hagevi och studerade hur religion påverkade politiken. Men sådant rapporterades deras tidningar sällan om. De skrev om det lilla partiet kristdemokraterna och risken att det skulle falla ur parlamentet, men nämnde sällan att partiet tappat över hälften av sina frikyrkoväljare. Basen. De som faktiskt startat partiet.

Man skrev också om det styrande partiet, socialdemokraterna, men noterade inte hur dominerande det var bland landets muslimer, att den gruppen kunde utgöra den nya tidens marginalväljare, ett par, tre procent med potentialen att avgöra vem som skulle vara statsminister.

Det var det här de inte ville se i det där landet.

Trots att allt pekade på att teologi återigen höll på att bli en central del av samhället och debatten om det ville de inte accepterade teologin som viktig faktor i politiken. De ville inte betrakta politik på det sättet.

Eller för den delen se att brister i integration och sammanhållning skulle kunna ha med deras egen svaga förståelse för religion att göra.

 

En gång om året gick de i alla fall till en kyrka och hörde en präst berätta om en havande kvinna på en åsna, om stallet och stjärnan och kejsar Augustus som utfärdat en förordning om världens första skattskrivning.

Den tyckte de om att fira.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag