Verbitskij var tekniker vid kärnkraftverket när katastrofen skedde. Nu är han vår guide i Zonen, det förbjudna området med en radie på cirka 30 kilometer. Han visar oss runt i spökstaden Pripjat. Familjen gamla lägenhet är i totalt förfall. - Vi trodde först att vi skulle få komma tillbaka, säger han. Det var en sådan chock att vi inte fick göra det. Det kan bara jämföras med "efter krig-syndrom". - Nu måste jag acceptera att det aldrig kommer att ske.

Inte lika kusligt längre

Vi åker tre kilometer till Sarkofagen, den väldiga byggnaden i stål och betong som innesluter den förstörda reaktorn. Det är mitt fjärde besök i Zonen. Från tidigare minns jag känslan av att vara i en kuslig science fiction-värld. Nu är den värsta Mad Max-stämningen borta. Fast Verbitskij säger: - Det finns en reell risk att Sarkofagen ska störta samman. Gud give att den inte gör det. Sarkofagen byggdes i oerhörd hast. Den är inte är tät. Nu måste den förstärkas. Sedan ska man bygga "Arken", en enorm "ostkupa" som ska täcka den. Vi åker i Zonen på öde vägar. Här har naturen fått utvecklas fritt utan att människor stört.

Sällsynta hästar betar

Plötsligt ser vi en magisk syn. En hjord lurviga små hästar nafsar i det radioaktiva gräset. De är ytterst sällsynta exemplar av den nära nog utdöda "Przewalskis häst". En "urhäst" som man annars måste åka till Mongoliet för att se i vilt tillstånd. Jag räknar till 14 hästar. De fortsätter beta även om man går fram till dem. Vi är i ett av jordens mest radioaktivt smittade områden. Men ändå kämpar naturen sig tillbaka. Här finns numera sällsynta fåglar. Vildsvin i massor, lodjur, varg. Ja, kanske till och med björn.

Djuren vänjer sig

Amerikanskan Mary Mycio har skrivit en bok om naturen i Zonen. Djuren vänjer sig vid strålningen, hävdar hon. Och muterade djur dör - eller fortplantar sig inte. Men även om djuren åtminstone på ytan ser ut att må bra så gör människorna inte det. Verbitskij förklarar att 80 procent av alla som arbetat eller arbetar i Zonen drabbats av sjukdomar. - Katastrofens följder är en nationell tragedi för Ukraina, säger han.

Staden Pripjat tre kilometer från kärnkraftverket var full av liv. I det här huset bodde Vladimir Verbitskij. Nu är det en öde spökstad. Människorna får aldrig flytta tillbaka.