"Det var nyårsafton 2004, jag skulle åka till Göteborg och fira in det nya året tillsammans med min allra bästa väninna Linda. Vi skulle hem till hennes vänner och äta middag, dricka lite öl och champagne - helt enkelt ha roligt.
Men så blev det inte. Kvällen började spåra ur när alla hade fått i sig lite alkohol. Det blev bråk och gnabb. Vi ville därifrån till en annan fest, för att ha kul.
Vi skulle möta upp en kille vid en spårvagnshållplats, som skulle visa oss vägen till den roliga festen - men han dök aldrig upp. När vi där satt och väntade, pratade, och skrattade, kom det fyra andra killar. De verkade trevliga. De började prata med oss - och frågade om vi skulle på fest. Det visade sig att de skulle till samma fest som vi. De frågade om vi skulle då dit tillsammans, alla sex.
Och dumma som vi var - ja, nu så här i efterhand kan jag tycka att det var väldigt dumt - så sa vi ja. Vi trodde ju att vi skulle hamna på den roliga festen. Då, först, var allt bara ljust och glatt. Vi sjöng, vi skrattade - och vi var så där lagom glada.

På vägen passerade vi ett öde område, där bara skog och tjock dimma låg över oss, förändrades stämningen, den blev liksom laddad. Både jag och Linda kände att vi måste fly därifrån - men vart?
Plötsligt slet två av killarna tag i Linda och drog i väg med henne. Hon skrek på hjälp. Om jag själv blev fasthållen - eller bara helt paralyserad - minns jag inte. Jag hann inte tänka så mycket innan jag fick ett slag i huvudet med något. Senare fick jag veta att det var en batong. Allt blev svart.
Jag susade in i mitt mörker, men någonstans inom mig var jag livrädd och medveten om att det kommer att sluta illa om jag inte vaknar, vilket jag gjorde. Jag var beredd att slå mig fri, jag sparkade och slogs allt vad jag kunde. Men jag fick ytterligare slag från batongen - och allt svartnade på nytt.

När jag vaknade igen låg min kropp naken mot den kalla vintermarken. Mossan under mig var blodig.
Han låg på mig, han var inuti mig. Det var ingen idé att försöka göra motstånd. De skulle slå ihjäl mig. Jag hade en bild i mitt huvud, hur jag lyckades fly och hittade Linda - sönderslagen och våldtagen. Antagligen död.
Till slut reste han sig upp. Han sparkade mig i underlivet. Sedan gick han.
När jag hörde hur stegen började avlägsna sig kom tårarna. Jag kom först inte upp på benen. Jag gjorde ett antal försök innan jag stod på fötterna. Mina ben skakade. Jag hörde röster, och fann till slut människor. Och som de änglar de var larmade de polis och ambulans.
I polisförhören påstod killarna att det bara var den äldsta killen, han var 18, som misshandlat och våldtagit. De andra stod bara och tittade på. Den yngsta av dem stod lite längre ifrån. Sa han. Men enligt den 18-årige huvudgärningsmannen skulle även den yngste i gänget genomfört en våldtäkt på mig.

Jag har spelat upp det som hände i mitt huvud gång på gång. Det är som en skräckfilm, fast allt är sant. Varje gång har det slutat likadant. Det fanns ingenting jag kunde ha gjort annorlunda.
Det var fruktansvärt jobbigt att berätta om våldtäkten - in i minsta detalj. Men poliserna var professionella och fick det att bli mindre svårt. Vi visste först inte hur gärningsmännen såg ut, vi visste inte hur allt hade gått till. Vi visste i stort sett ingenting. Men poliserna löste fallet tack vare teknisk bevisning och vittnen.
Varför jag då har valt att gå ut med min berättelse flera gånger om?
Jag vet inte, men att prata om det är naturligt för mig.
Om jag kan hjälpa en enda människa - som drabbats på samma avskyvärda sätt som jag - så skulle det betyda allt för mig.

Att ingripa om man ser, hör eller misstänker ett brott är hur viktigt som helst. Man kanske inte tror att det spelar någon roll, men det kan betyda mycket för polisens utredning.
Jag kan inte låta bli att tänka på om det verkligen var sant att en eller flera av killarna bara stod och tittade på när jag blev misshandlad och våldtagen.
Tänk om de hade haft lite stake i sig, skaffat hjälp, ringt 112.
Kanske hade detta aldrig behövt hända, överhuvudtaget.
Och minstingen i gänget - han som i polisförhöret säger att han var så rädd när han såg det första slaget med batongen. Varför gjorde han ingenting?
Alla kan inte vara lika modiga, inte lika starka. Alla tänker olika - och många är livrädda för att ingripa. Men att slå 112 är inte farligt.
Bättre en gång för mycket än en gång för lite.

Jenny LéMon