Sommaren glöder. Där, dit inte sprinklersystemen når, är vägbankar och gräsmattor sedan länge bruna. Ynglingen Adonis är död och skall återuppstå i de första septemberregnen. Värmevinden rör sig slött genom mäktiga trädkronor, de badande fyller gräsmattorna vid Barton Springs och genom en stilla haschrök förnims ljudet av en enslig och sökande gitarr.
Sedan jag lämnade University of Texas har jag haft förmånen att bo en vecka eller två i Austin som gäst hos en grupp unga människor som hyr ett anspråkslöst hus tillsammans.
Eftersom jag har tillbragt mer än ett kvarts århundrade med unga människor mellan 22 och 25 år har jag inte så svårt att smälta in i kretsen fast jag själv har nått 73. Vi har ju mycket gemensamt att tala om, och den milda amerikanska pilsnern uppskattar också jag om jag lyckas hitta en plats i trädskuggan. Över huvud taget har jag alltid haft en känsla av att toleransen mellan generationerna är större i USA än i Sverige, där personer i min ålder nästan aldrig rådfrågas om någonting och rutinmässigt avfärdas med rullator och anstaltsmat i plastförpackning. Här kan en gammal professor vara till viss nytta när det gäller för någon att fort som fan slänga in en slutuppsats om Rousseaus statslära eller att förklara Kants kritik av ontologiska gudsbeviset.
Sin ålder kan man dock mycket konkret uppleva i närmiljön. För min känsla ingår fast telefon, dagstidningar att punktligt hämta och läsa till frukostkaffet, rituellt tittande på CNN:s kvällsnyheter i en civiliserad tillvaro. Så inte i denna energiska och klarvakna miljö. Papperstidningar hör hemma, kan det förefalla, i samma miljö som golvur och sofföverdrag, telefonen bär man i fickan och den gamla tv-apparaten i hörnet plockas på sin höjd fram för att spela upp en eller annan filmdiskett. Titta på tv? Varför skulle man göra det? Bestämmer man inte själv vad man vill se, kanske?
Här kan man se hur medierevolutionen ser ut på nära håll; det är Google och Wikipedia som är kungarna i spelet. Om nedladdningar skall vi inte tala här. Kretsen håller på att skingras nu. De flesta tog examen denna vår. Snart skall hyreskontraktet gå ut och livet börja.
Några är på väg till prestigeuniversitetens doktorandprogram, några har fått jobb i cykelverkstäder och restauranger. Två reser till ett zenbuddistiskt kloster i Kalifornien för att överleva sommaren som lekbröder. (Vilket innebär uppstigning klockan fem på morgonen, precis som i de gamla europeiska klostren.)
Förra försommaren handlade väldigt mycket om Barack Obamas primärvalskampanj. Vilken roll kunde hans afrikanska ursprung spela? Hur skulle han kunna kompensera den mäktiga Clintonmaskinen? Vad menades egentligen med den change, som var ett så centralt ord i hans kampanj? Skulle han ta hem trupperna från Irak och slå igen Guantánamo?
Rätt mycket har hänt sen dess. Trupperna tycks vara på väg från Irak till Afghanistan - ett projekt med minst sagt osäker utgång. Stängningen av Guantánamo tycks ta sin tid.
Av den ekonomiska krisen ser man inte mycket i Austin, vars intelligensindustrier förefaller gå för skenbart full maskin och vars uteställen vimlar av glada människor i försommarkvällarna.
Är man besviken på Barack Obama? Jag vet inte. Faktum är att de politiska samtal vi förde sommaren 08 lyste med sin frånvaro sommaren 09. Snarare liknade våra samtal på ett nästan spöklikt sätt de som vi Uppsalastudenter brukade föra på gubbhyllan vid 1950-talets slut. Zenbuddism - ja till och med speglad i samma böcker, Suzuki, Herrigel, Alan Watts. Nietzsche - alltid lika älskad av amerikanska filosofistudenter - och de oundvikliga handböckerna om översyn och reparation av tävlingscyklar.
Egentligen är inte femtio år så lång tid som man kan tycka.
