"Jag söker jobb som timvikarie i hemtjänsten hos det privata företaget Bonitas". Foto: Grafik: Helén Rasmusen"Jag söker jobb som timvikarie i hemtjänsten hos det privata företaget Bonitas". Foto: Grafik: Helén Rasmusen
"Jag söker jobb som timvikarie i hemtjänsten hos det privata företaget Bonitas". Foto: Grafik: Helén Rasmusen
"Chefen informerar att jag kommer att arbeta utan skydd av kollektivavtal". Foto: Alexander Donka"Chefen informerar att jag kommer att arbeta utan skydd av kollektivavtal". Foto: Alexander Donka
"Chefen informerar att jag kommer att arbeta utan skydd av kollektivavtal". Foto: Alexander Donka
"Vi har tre äldre att hjälpa i dag. Det kan låta lite, men två av de gamla behöver hjälp med i stort sett allting och har många besök". Foto: Alexander Donka"Vi har tre äldre att hjälpa i dag. Det kan låta lite, men två av de gamla behöver hjälp med i stort sett allting och har många besök". Foto: Alexander Donka
"Vi har tre äldre att hjälpa i dag. Det kan låta lite, men två av de gamla behöver hjälp med i stort sett allting och har många besök". Foto: Alexander Donka
"Tid är pengar, pengar är vinst. Det privata hemtjänstföretaget bjuder inte oroliga äldre på gratiströst". Foto: Alexander Donka"Tid är pengar, pengar är vinst. Det privata hemtjänstföretaget bjuder inte oroliga äldre på gratiströst". Foto: Alexander Donka
"Tid är pengar, pengar är vinst. Det privata hemtjänstföretaget bjuder inte oroliga äldre på gratiströst". Foto: Alexander Donka
"Klockan 07 börjar arbetsdagen med en utskällning. Nattpersonalen Ivana är arg för att jag missade att ställa fram mellanmål till Erik när jag gav honom lunch dagen före". Foto: Tommy Pedersen"Klockan 07 börjar arbetsdagen med en utskällning. Nattpersonalen Ivana är arg för att jag missade att ställa fram mellanmål till Erik när jag gav honom lunch dagen före". Foto: Tommy Pedersen
"Klockan 07 börjar arbetsdagen med en utskällning. Nattpersonalen Ivana är arg för att jag missade att ställa fram mellanmål till Erik när jag gav honom lunch dagen före". Foto: Tommy Pedersen
"Hans medicin ligger kvar orörd. Jag påminner honom. Då blir han arg. – Sluta tjata om medicinen för fan, fräser han". Foto: Alexander Donka"Hans medicin ligger kvar orörd. Jag påminner honom. Då blir han arg. – Sluta tjata om medicinen för fan, fräser han". Foto: Alexander Donka
"Hans medicin ligger kvar orörd. Jag påminner honom. Då blir han arg.
– Sluta tjata om medicinen för fan, fräser han". Foto: Alexander Donka
"Jag känner mig maktlös och frustrerad. Det är en grym sjukdom". Foto: Alexander Donka"Jag känner mig maktlös och frustrerad. Det är en grym sjukdom". Foto: Alexander Donka
"Jag känner mig maktlös och frustrerad. Det är en grym sjukdom". Foto: Alexander Donka
"När jag kör hem vid 22 är jag helt utmattad. Och gråtfärdig". Foto: Grafik: HELÉN RASMUSEN"När jag kör hem vid 22 är jag helt utmattad. Och gråtfärdig". Foto: Grafik: HELÉN RASMUSEN
"När jag kör hem vid 22 är jag helt utmattad. Och gråtfärdig". Foto: Grafik: HELÉN RASMUSEN

"Tid är pengar – pengar är vinst"

Publicerad

Expressens medicinreporter Anna Bäsén tog jobb inom hemtjänsten – här är hennes skakande dagbok.

"Vi följer inte kommunals avtal om abetstider och löner"

TISDAG, 27 MAJ:
Jag söker jobb
som timvikarie i hemtjänsten hos det privata företaget Bonitas.

Företaget ligger i en liten källarlokal i Gröndal. Bonitas arbetar med personlig assistans och har rätt nyligen börjat med hemtjänst. Det är ett av många små privata företag som gett sig in på hemtjänstmarknaden sedan lagen om valfrihetssystem (LOV) infördes i många kommuner.

En del gamla har valt Bonitas. Andra har inte valt alls, utan lottats till företaget.

Chefen informerar om att jag kommer att arbeta utan skydd av kollektivavtal.

– Vi följer inte Kommunals avtal om arbetstider och löner. Facket gillar inte det förstås.

Jag har med utbildnings- och arbetsbetyg, dem vill hon inte se. Utdrag ur brottsregistret, vilket många arbetsgivare i äldreomsorgen kräver, nämns inte.

Efter bara en timme är jag anställd. Min lön är 128 kronor i timmen, inklusive semesterersättning.

"Viktigt att du inte stannar längre än du ska"

MÅNDAG 9 JUNI:
Jag ska få utbildning
i rapporteringssystemet Paragå. Arbetsledaren förklarar att jag måste göra två skriftliga prov.

Paragå är Stockholms stads rapporteringssystem och ligger som en app i mobilen. Varenda minut av min arbetsdag registreras och kontrolleras. Informationen går sen till mina chefer och till Stockholms stad. Den är underlag för ersättningen till företaget.

När jag kommer till kunden eller brukaren, som de kallar de gamla, måste jag rapportera. Sedan ska jag checka av allt jag gjort hos den äldre, och slutligen rapportera att jag gått. Det är väldigt viktigt att vi registrerar allt.

– Annars får vi ingen ersättning, förklarar hon.

Alla äldre har ett bestämt antal minuter beviljade av kommunens biståndshandläggare.

– Det är viktigt att du håller koll på klockan, håller tiderna och inte stannar längre än du ska. Vi får bara ersättning för den tid som är beslutad, inte om du är där längre, säger chefen.

"På sex timmar ska jag lära mig allt jag behöver"

TISDAG 17 JUNI:
I dag ska jag
få introduktion i hemtjänsten. På sex timmar ska jag lära mig allt jag behöver om de äldre, om företagets rutiner, regler, koder, resvägar och bilar. Jättenervöst.

Jag ska gå med Johanna. En lugn och rejäl nyutexaminerad undersköterska, som arbetat på Bonitas i ett halvt år.

Vi har tre äldre att hjälpa i dag. Det kan låta lite, men två av de gamla behöver hjälp med i stort sett allting och har många besök. Dessutom är restiden lång.

Vårt första besök är hos Karin. Normalt sett är hon rätt pigg för sin ansenliga ålder, men just nu har hon lunginflammation. Karin ligger och sover. Vi väcker henne försiktigt.

– Vill du komma upp och äta frukost Karin? undrar Johanna.

– Ja, säger Karin med skrovlig röst och harklar sig.

Det hörs att hon har problem med luftvägarna.

Bostaden är stor och välskött.

– Dottern kommer hit varje helg och bor hos Karin. Det är fint att se, hon bryr sig verkligen om sin mamma.

Karin är liten, tunn och böjd, kan inte väga mer än 50 kilo. Det är viktigt att försöka få henne att äta och dricka. Men det går trögt.

– Nu vill jag gå och lägga mig, säger Karin bestämt och börjar resa sig.

– Snälla Karin, försök drick lite till, säger jag.

Lönlöst.

– Vi får ge upp nu, vi måste vidare till Erik, säger Johanna. Vi diskar, smörjer Karins ben, tar henne till toaletten igen, och sen till sängen. Karin lyssnar på radio och ser rätt belåten ut.

Nu är vi redan minst 15 minuter försenade.

– Det är ganska krånglig väg dit vi ska. Det tar tid, konstaterar Johanna.

---
Erik är beviljad
55 minuters hjälp. På den tiden ska vi hinna med mediciner, toabesök, dusch, eventuell handling, tvätt och städning.

– Tvättmaskinen är trasig. Vi har fått handtvätta ett tag nu, det tar tid och blir inte så bra, informerar Johanna.

Erik är i sovrummet när vi kommer, han ligger tvärs över sängen.

– Jag har sovit jättedåligt. Och jag har bara fått vatten och smörgås i dag, klagar han.

Att städa hela bostaden är omöjligt. Vi får begränsa oss till de rum han använder mest. Trots att vi är två tar städningen för lång tid.

Att hjälpa Erik med dusch hinns inte med. Det är svårt för honom att klara trapporna upp till duschen.

– Jag brukar tvätta honom med tvättlappar, och tvätta hans hår i handfatet. Men det hinner vi inte nu, säger Johanna.

Vi måste åka en snabbsväng till mataffären, handla och åka tillbaka med matvarorna. Sen till Karin igen. Vi får leta parkering en god stund, hittar en långt bort.

– Det luktar bajs här, säger Johanna så snart vi kommit in genom dörren.

Vi väcker Karin. Jag hjälper henne till toaletten, tvättar henne och byter till rena kläder och ny blöja. Inte heller nu vill Karin äta särskilt mycket.

Dagen har gått i ett, vi har inte haft en enda paus. Jag är mör i ryggen, det känns som jag gått en mil.

Vi berättar för chefen att vi blivit lite försenade. Jag får ännu en liten föreläsning om vikten av att hålla tiderna.

– Erik har jättemycket hjälp. Om alla är tio minuter extra hos honom blir det en och en halv timme per dygn, det går inte.

"Inser först efteråt att jag brutit mot reglerna"

TORSDAG 19 JUNI:
I dag ska
jag gå mitt första pass ensam. Nattpersonalen Susanne slutar sju men är försenad. Erik var mycket orolig och rädd i natt. Han ville ständigt att hon skulle kontrollera att fönstren var stängda och dörrarna låsta.

– Därför stannade jag hos honom, förklarar Susanne.

Chefen läxar upp Susanne.

– Så får du inte göra!

Tid är pengar. Pengar är vinst. Det privata hemtjänstföretaget bjuder inte oroliga äldre på gratiströst.

I dag ska jag göra sju besök hos äldre utspridda över hela stan.

Typiskt, telefonen trilskas. Min chef hjälper mig, det tar henne 20 minuter att få i gång min jobbmobil.

Nu är jag sen. Letar efter tjänstebilen. Eftersom företaget inte har några egna p-platser står de på olika ställen. Ringer chefen för vägbeskrivning. Till sist hittar jag den. Jag är redan rejält stressad.

Med hjälp av GPS:en på min telefon letar jag mig fram. Jag cirklar runt, runt en god stund för att hitta en parkeringsplats.

När jag kommer in sover Karin gott, Radio Stockholm sorlar ur hörlurarna. Jag väcker henne försiktigt.

– God morgon Karin, vill du komma upp och få frukost?

– Jaaa, säger Karin.

Jag hjälper henne med tvätt, påklädning och andra morgonbestyr. Hon får yoghurt och näringsdryck. Jag krossar hennes morgonmediciner och blandar med kvarg.

Inser först efteråt att jag brutit mot reglerna! Chefen har lovat att ordna med delegering för att ge medicin, men jag har inte fått någon ännu. Delegering får man av sjuksköterskan och det betyder att man får rätt att ge de gamla deras medicin. Men det ingår ju i mitt jobb att ge de gamla deras läkemedel. Jag kan inte lämna dem utan!

Jag är 45 minuter efter schemat.

---

Jag ska till Erik. Har 20 minuter på mig. Morgonrusning. Vägen är krånglig. Naturligtvis kör jag fel. Det tar en halvtimme. Nu är jag en timme försenad.

Jag plingar på, låser upp och går in.

– Jag undrade just om du skulle komma! ropar Erik irriterat.

Jag förstår att han är sur.

– Förlåt att jag är sen, ursäktar jag.

Enligt mitt schema ska Erik duscha och ha mellanmål. Min fråga om han vill ha hjälp att duscha ignorerar han. Tur kanske, jag har bara 40 minuter på mig.

Dags att åka till Karin igen. Nu är klockan 11, jag är en hel timme efter mitt schema. Jag väcker henne, hjälper henne till toaletten. Jag tvättar och byter på henne och tar ut henne till köket. Hon äter lite sill och dricker ett helt glas näringsdryck. Bra!

Sen vill hon lägga sig en stund, jag röjer upp i kök och badrum. Egentligen ska jag ha lunchrast mellan 12.15 och 12.45. Men genom att skippa rasten kan jag kanske hämta igen lite tid.

Karin är inte så pratsam, så jag blir alldeles varm i hjärtat när hon berättar lite om sin familj och sitt tidigare liv.

Det känns fint att få lite kontakt. Men till sist säger hon beslutsamt:

– Nu vill jag till bädden!

När jag kommer ut till bilen upptäcker jag att jag fått en gul p-botslapp på 650 kronor. Fan! Jag kommer att gå minus ekonomiskt den här arbetsdagen.

Nu har jag en kvart på mig, enligt schemat, att köra till Erik. Men eftermiddagstrafiken har kommit i gång, det är bilköer och rutten tar 35 minuter. Trots min överhoppade lunchrast är jag 45 minuter försenad. Jag ger Erik lunch. Lägger fram medicinen, den petar han undan.

Erik verkar ha tinat upp lite, lite. Jag frågar om maten smakade bra.

– Det var väl inte helt hopplöst, säger han.

Hans medicin ligger kvar orörd. Jag påminner honom. Då blir han arg.

– Sluta tjata om medicinen för fan, fräser han.

---

Jag ger mig av för att åka till demenssjuka Ingrid. Körtiden är 20 minuter, men tar minst en halvtimme. Hon ska ha hjälp med lunch, enligt mitt schema. Jag har fått veta att hon oftast avböjer hjälp.

Jag ringer på, en elegant vithårig dam öppnar. Hon ser arg ut.

– Hej, jag heter Anna och kommer från Bonitas hemtjänst…, börjar jag förklara.

Ingrid avbryter och säger ilsket:

– Nu får det vara nog! Jag vill inte ha några besök av hemtjänsten. Jag har sagt ifrån det!

– Men jag är bara här för att hjälpa dig, försöker jag försiktigt och ler vädjande.

Ingrid ser lite mindre arg ut men säger:

– Jag vill inte ha någon hemtjänst, jag vill vara fri, och smäller igen dörren.

Bara ett besök kvar på mitt pass.

Efter det måste jag till kontoret för att lämna tillbaka bil och nycklar. Jag är så trött att jag helt har glömt att ta av de blå plastöverdragen på fötterna.

Klockan är över fyra. Min arbetsdag är slut för över en halvtimme sen. Jag varit i gång sen klockan fem i morse. Jag har inte haft en enda rast på nio timmar.

Jag känner mig misslyckad. Jag har varit försenad till vartenda ett av de sju besöken hos de gamla.

Jag har gråten i halsen.

När jag kommer till kontoret frågar chefen hur dagen har varit. Jag säger sanningsenligt att jag tycker att det var roligt att träffa de gamla. Men också att jag tycker körtiderna är alldeles för tajt tilltagna.

Min chef tiger.

– Kom du för sent? förhör hon.

– Ja, säger jag, jag kom upp till en timme för sent.

Chefen ser inte glad ut.

Jag undrar om jag kommer att få sparken…

När jag kommer hem är klockan sex. Jag är uppvarvad och utmattad. Blöder näsblod.

Min man försöker, förgäves, att få mig prata mera långsamt. Han blir sur över att jag är så hyperstressad.

Vi grälar.

 

"Jag blöder näsblod igen. Hela kroppen värker"

LÖRDAG 28 JUNI:
I dag ska
jag göra ett tio-timmarspass i hemtjänsten: 07–17.30.

Klockan 05.00 ringer väckarklockan. Jag är nervös. I dag kommer jag att träffa flera äldre som aldrig sett mig förut.

Jag får köra runt en stund och leta p-plats vid kontoret. Jag hälsar på natt-tjejen och en annan timvikarie.

Sen – katastrof. Tekniktrassel! Min inloggning till mobilen – som vi har all information om de gamla i, som deras adresser och vilken hjälp de ska ha – fungerar inte.

Nu ska jag arbeta i blindo. Jag hittar mitt pappersschema, där står bara tid, förnamn och en extremt kortfattad instruktion, som "lunch”. Mina kolleger är stressade, hinner inte hjälpa till. Jag får åtminstone adresserna till de gamla.

I dag ska jag ha ansvar för akuttelefonen, kopplad till många äldres larm. Otäckt. Jag hoppas att den inte ringer.

Jag ger mig av, jag ska göra nio besök i dag, utspridda över hela stan. Jag kan inte vägarna till de gamlas hem, och vet inte var det finns parkeringsplatser.

Nu ska jag försöka ta hand om äldre jag inte känner, sköra och utsatta människor, vars behov jag knappt vet något om. Det känns svårt.

Mitt första besök är hos Karin. Henne har jag i alla fall träffat – skönt! Hennes dotter Maria är där. Dottern berättar att hon haft duster med mina chefer.

– De kan inte skicka massa olika personer, eller en 20-åring som inte har någon utbildning, till min mamma. Det fungerar ju inte! Mamma är så gammal, då måste man vara extra varsam.

Jag åker till Erik. Han ligger tvärs över sängen. Jag måste hjälpa honom upp. Det är trångt, jag står snett, det säger knak i min rygg. Jag gör kaffe och macka, förbereder inför lunchen, städar och röjer upp. På min lapp står det även dusch. Kört. Hinner inte med.

Nu måste jag vidare. Jag kör tvärs över stan för att hjälpa Nadyia, en äldre kvinna som inte kan så mycket svenska.

Hon tycker inte om när det kommer ny hemtjänstpersonal. Hon vill helst ha samma jämt.

– Det är så många nya ansikten, klagar hon.

Sen åker jag till Karin för att ge henne lunch. Jag är lite sen. Dottern tycker att hennes mamma har för lite hemtjänsttid på helgerna. Bara 45 minuter för lunch. Karin tar pyttetuggor, bara att mata henne kan lätt ta 45 minuter.

– Hur ska ni hinna med att tvätta och städa också? Jag förstår inte, säger dottern.

Det fattar inte jag heller.

Klockan är halv ett och jag har varken hunnit äta eller gå på toa. Jag har en rast, en halvtimmes obetald lunch. Egentligen nu. Hinner inte. Köper en kaffe och en proteinbar att äta i bilen. Magen bullrar.

Erik ska ha medicin, lunch, kaffe och toabesök. Han ber mig dammsuga, jag städar bort det värsta. Det finns sill och potatis, det vill han gärna ha. I dag vill han bli matad. Och prata.

Men jag måste snart vidare.

– Det är alltid så här! Precis när man kommit i gång med en diskussion så ska ni gå, säger Erik besviket.

Jag kör genom stan till demenssjuka Emma. Hon ska aktiveras, och tillsammans ska vi göra kaffe och macka. Jag har bara 20 minuter på mig. Letar febrilt i köksskåpen. Eftersom Emma är dement hittar heller inte hon. Till sist är fikat klart, nu måste jag skynda mig till Karin.

Dottern har gjort blodpudding. Jag matar Karin. Vi småpratar lite alla tre.

– Bättre en dotter i handen än tio skogen, säger dottern till sin mamma.

Karin skrattar. Det är första gången jag ser henne göra det. Så fint!

---

Dagens sista besök är hos Emma som ska ha middag. Jag försöker prata lite med henne.

Klockan är halv sex och jag ska till kontoret för att lämna akutmobilen.

Jag pustar ut en stund i min bil innan jag kör hem. Jag blöder näsblod igen. Hela kroppen värker. Magen bullrar och är svullen. Jag har svårt att sova. När jag väl somnar sover jag oroligt och lätt.

 

"Klockan sju börjar arbetsdagen med en utskällning"

SÖNDAG 29 JUNI:
När jag kommer
hem efter den här arbetsdagen bryter jag ihop i hallen. Gråter så att jag skakar. I en timme.

Äldre människor som har hemtjänst, fysiskt sjuka och kanske dementa, är samhällets mest utsatta. De kan ofta inte föra sin egen talan, är skyddslösa och beroende.

Jag har försökt att göra mitt allra bästa. Vårda så gott jag kan, se till att de får i sig mat, vätska och medicin, att blöjorna är bytta och att de är rena. Jag har hållit handen och försökt trösta.

Men jag har misslyckats. Jag är besviken på mig själv. Och helt slut.

Klockan 07 börjar arbetsdagen med en utskällning. Nattpersonalen Ivana är arg för att jag missade att ställa fram mellanmål till Erik när jag gav honom lunch vid två dagen före.

– När jag kom klockan sju hade han panik för att han inte fått något att äta.

Jag skäms. Jag missade det. Att han också skulle ha mackor och bullar direkt efter lunchen förstod inte jag. Kanske missade jag informationen eftersom min jobbmobil lagt av?

Oavsett känner jag mig hemsk.

Det är tungt. Jag är ny och känner inte de gamla. Ändå har jag ett stort ansvar. Under mina första dagar på nya jobbet har jag larmtelefonen. JAG är nödnumret. Den man ringer, sen återstår polis och ambulans.

Jag är trots allt bättre rustad än många andra. Jag är utbildad undersköterska, har nästan tio års erfarenhet av sjuk- och äldrevård, kan tala och skriva svenska obehindrat och är medelålders med lite skinn på näsan. Ändå är jag rädd.

---

Jag besöker Karin tre gånger under dagen. Hon är piggare i dag. Känns härligt. Hon äter riktigt bra. Äntligen!

– Om inte näringsdryckerna fanns skulle hon vara död, säger dottern Maria med sorgsen blick.

Och om inte dottern slagits för sin mammas rätt till vård, tänker jag. Karin hoppas på att få bada i sommar, en sista gång. Jag önskar så att det ska bli verklighet.

I dag har jag åtta besök över hela stan under mitt tiotimmarspass. Dessutom ska jag städa bilen. Min enda rast är en halvtimmes lunch.

Fram till ett flyter allt på, det är helg och inte så mycket trafik.

Sen bryter företagets tidsplan ihop totalt. Jag har max 70 minuter hos Erik. Då ska jag laga lunch från grunden, städa, diska, tömma sopor, bädda, hjälpa honom med toalettbesök och kläder, göra mellanmål och ge honom hans mediciner.

Jag lagar fläskfilé med kokt potatis och bearnaisesås. Allt går som en dans, tills Erik kissar ner sig – två gånger. Erik är tung och har svårt att röra sig. Att tvätta honom, byta blöjor och kläder på honom är tungt, svettigt och tidsödande.

Att koka potatis var ett misstag. Jag måste laga ”riktig” mat, men tidsschemat är inte anpassat för det.

Tio över två är jag genomblöt av svett och ryggen värker. Jag har varit här i 90 minuter. Nu har jag bråttom till nästa.

Jag hade hoppats hinna med en pratstund. Erik verkar så ledsen. Men det går inte. Jag ser att han är lite besviken.

Mitt sista besök blir en chock. Demenssjuka Emma är borta! Lägenheten är tom. Inget besked, ingen lapp, inget. Jag letar och letar!

Jag frågar nattpersonalen. Hon suckar.

– Det har hänt mig också, jag höll på att få en hjärtinfarkt. Dottern tar med henne utan att meddela.

Vi ringer dottern. Emma är där. Jag blir så lättad. Puh. Skönt att inget hemskt hänt!

– Nå. Då får de i alla fall betala för besöket när kunden struntar i att meddela oss, konstaterar min kollega.

Alla pratar om pengar. Inte bara cheferna. Också personalen. De anhöriga. Alla.

"Det är spår av avföring vägen från sängen"

MÅNDAG 30 JUNI:
I dag har jag
kvällspasset. Jag kommer extra tidigt. På kontoret sitter chefen och skäller i telefon på en sjukskriven anställd.

Jag säger att jag inte tycker att den utsatta tiden på schemat räcker till hos ett par av de äldre. Chefen säger att jag inte får låta de gamla köra med mig. Då får jag inte gå dit längre.

– Det är en del anställda som vi tvingats göra så med.

Allt som jag dokumenterat i telefonen under söndagen är puts väck. Jävla teknik!

Nu måste jag ge mig av, jag har fem besök att hinna med. Ett par av ”mina” gamla är tunga och behöver hjälp med allt.

Jag är redan sen.

Jag besöker Karin. Jag sniffar, här luktar. Det är ett spår av avföring vägen från sängen, ut i hallen och in på toaletten. På väggar, golv, dörrar och dörrlister.

Jag tvättar henne och ger henne fräscha kläder. Jag städar badrum, hall och sovrum, byter lakan och tömmer papperskorgarna. Känner mig rätt nöjd med att jag lyckas röja upp så pass snabbt.

Ger Karin middag. När jag lämnar henne är jag ändå en halvtimme efter schemat. Nu måste jag till nästa.

Att åka till kontoret och värma min matlåda hinner jag inte. Matrasten ryker. Stannar vid Seven Eleven för en stor kaffe och en proteinbar.

Två besök senare är arbetsdagen slut.

Jag är trött och svettig. Korsryggen molvärker.

"Har drömt om att jag kommit för sent till jobbet"

TISDAG 1 JULI:
03.30. Vaknar med
ett ryck, sätter mig upp i sängen. Hjärtat rusar och jag är skräckslagen. Har drömt om att jag springer, att jag kommit för sent till jobbet, för sent till ”mina” gamla.

Jag väcker även min man på nätterna. Jag rör mig hela tiden i sängen, snurrar runt, slänger med armarna och sparkar med fötterna.

– Är det verkligen värt allt det här Anna, säger han förebrående.

06.00 ringer klockan.

Även den här dagen startar illa. Vårdbiträdet Susanne, som jobbat natt, är sen. Och jag måste ha hennes bil. Susanne har fastnat i morgonrusningen.

När Susanne kommer är hon upprörd över att den tid Erik är tilldelad inte räcker till.

– Man hinner ju inte tvätta och klä på honom, och det behövs för han är ju smutsig!

Chefen säger att hon ändå måste hålla tiderna.

Nu är jag åtminstone en halvtimme sen. Demenssjuka Ingrid öppnar inte. Jag ringer på många gånger och ropar i brevinkastet.

Det är mycket avspärrningar och vägbyggen på sommaren. Jag måste ta omvägar. Blir ännu mer sen. Senare på dagen är det min tur att få skäll. Igen.

Jag har jobbat sen jag var 15 år. Aldrig tidigare har jag känt mig så usel eller fått så mycket skäll. Jag sträcks som ett gummiband mellan mina chefers krav, de gamlas behov, anhörigas önskningar och min egen vilja att göra ett bra jobb.

"Aldrig någonsin har jag mått så dåligt. Jag gråter".

ONSDAG 2 JULI:
Äntligen ledig dag.
Efter några veckor i äldreomsorgen är jag slut. Aldrig någonsin har jag mått så dåligt, kroppsligt, mentalt och socialt, av ett jobb.

Ändå är jag van vid det hetsiga arbetet på en nyhetsredaktion, med både tio- och fjortontimmarsdagar. Jag konditions- och styrketränar regelbundet för att må bra. Och jag har ju arbetat som undersköterska tidigare, med spring och tunga lyft. Men det här liknar inget annat, med uppskruvat tempo och hårdare press.

Jag är stressad, dygnet runt.

Min man klagar över att han nästan aldrig ser mig och att jag bara sover eller gråter när jag är hemma. Kroppen protesterar. Jag har blåsor i munnen, blöder näsblod, har blivit förkyld och fått utslag. Magen är som en ballong. Rygg och nacke värker av alla tunga lyft.

Jag som alltid brukar vara glad gråter för ingenting.

När jag började i äldreomsorgen var jag frisk som en nötkärna. I dag var jag hos läkaren. Hon sa allvarligt:

– Anna, du måste tänka på din hälsa. Du jobbar för mycket och stressar för mycket.

Jag har ett helt vanligt jobb, timvikarie i äldrevården, likt tusentals andra. Men min kropp reagerar som om jag var utsatt för fara. Inte underligt att så många i äldreomsorgen blir sjukskrivna.

"Ingrid vill inte längre ha besök från hemtjänsten"

LÖRDAG 5 JULI:
I dag arbetar
jag kort dag på Bonitas och har fem besök. Det första är hos demenssjuka Ingrid som inte längre vill ha besök från hemtjänsten. Jag ringer på, knackar på. Vädjar i brevinkastet: ”Det är Anna från hemtjänsten, snälla kan du inte öppna?”

Hon kanske ligger och svälter ihjäl därinne. Jag känner mig maktlös och frustrerad. Det är en grym sjukdom.

Chefen ska be sjuksköterskan gå dit, hoppas att Ingrid släpper in henne.

I dag hinner jag både ta min halvtimmes obetalda lunchrast och gå på toaletten. Lyxigt!

"Försenad, försenad. Ständig minutjakt"

SÖNDAG 6 JULI:
Ett kort och
”lätt” pass i dag igen. Solen skiner, härligt att få vara ute och i rörelse. Johanna har det tuffa passet i dag, jag frågar henne hur det går.

– När det är sånt här väder ska man väl inte klaga. Men jag är försenad, säger hon.

Försenad, försenad. Ständig minutjakt, inte bara för mig, utan också för den vana personalen.

"Jag får en chock. Smuts på smuts. Golv, väggar, lister"

MÅNDAG 7 JULI:
I dag jobbar jag
7.30–15.30.

Dagen börjar med att jag får skäll för att jag missade att tanka bilen förra passet.

Har ett par av mina ”vanliga” äldre i dag och två städningar. Navigerar mig fram, vägarbetskaos, jag är sen.

Lars, som jag aldrig träffat tidigare, bor i en tvårummare. Han har ingen mer hemtjänst än städhjälp varannan vecka. Jag ska göra en ”vanlig städning” på en och en halv timme.

Jag ringer på, Lars öppnar och hälsar vänligt.

– Ja, här skulle egentligen behövas en ordentlig städning, säger han lite förläget.

Jag får en chock.

Smuts på smuts på smuts. Golv, väggar, lister, allt. Toalettgolvet har gula kissfläckar. Det går en brun rand från sängen, ut i hallen och in till badrummet.

Och överallt prylar. Misär.

Jag jobbar så fort jag kan, svetten lackar, jag dammsuger, torkar och skurar. Jag kan inte mer än få undan det värsta.

Många slitna ytor går inte att få rena hur mycket jag än skrubbar.

När jag måste åka är jag dyblöt och ryggen värker. Jag tar upp situationen med min chef och att Lars själv vill ha en rejäl storstädning.

– Det måste han betala själv i så fall, säger hon.

"Erik är sur på mig när jag kommer tillbaka. Skriker"

TORSDAG 10 JULI:
Jag är sen från start. Mitt schema har inga lufthål. Det tar inte hänsyn till bilköer, vägarbeten eller andra oförutsedda händelser.

Jag ger Karin middag, serverar kräm med grädde, näringsdryck och färsk melon. Hon äter och dricker riktigt bra. Jag blir jätteglad!

Jobbtelefonen ringer. En annan nyanställd ”timmis”, Miriam, är förtvivlad över att hon glömt att städa bort smutstvätt och kissblöjor.

– Det var hemskt stressigt, säger hon.

Inga problem, säger jag. Kör vidare, tvärs över stan. Stressad. Pulsen rusar.

När jag kommer till Erik är bostaden lite upp och ner. Han har inte tagit sina mediciner, det är stökigt, massor med smutstvätt, inga lakan. Erik står inne på toaletten och ropar, nerkissad och arg.

Att jag har bråttom bryr han sig inte om. Och varför skulle han det? Toabesöket tar en bra stund.

Efter det måste jag laga riktig mat. Det är viktigt, har chefen sagt. Jag kokar ris och gör biff med bearnaisesås.

Jag har 50 minuter prick på att få Erik ren, laga ordentlig middag, mata honom, ge honom medicin och röja upp.

---

Min 20 minuters försening har växt till en halvtimme. Dags för nästa besök, och nästa.

Jag högläser ur senaste Svensk Damtidning för Karin. Prinsen och hans fästmö har visst förlovat sig. Jag lyckas hålla hennes intresse uppe en liten stund. Dagens seger! Bra!

Klockan tickar.

Erik är sur när jag kommer tillbaka. Skriker åt mig.

Klockan är 21 och mitt pass borde vara slut. Jag är sen och har lång körväg till kontoret. Halvägs framme ringer min kollega Susanne.

– Jag ska vara hos Emma nu. Hur ska jag hinna med i natt? säger hon argt.

Väl på kontoret upptäcker jag att min telefon loggat ur. Alla besök jag registrerat är borta. Igen.

Äter min matlåda. Mitt pass är slut för en halvtimme sen.

Jag lämnar utdraget ur polisens brottsregister i chefens fack, hon bad det om för några dagar sen. Mitt brottsregister är rent. Men det har de inte kunnat veta.

När jag kör hem vid 22 är jag helt utmattad. Och gråtfärdig.

"Chefen smsar tillbaka att det tyvärr blivit så"

FREDAG 11 JULI:
Jag slås av
att jag arbetat de här veckorna i hemtjänsten utan delegering för att ge de gamla medicin. Även om det hela tiden varit mitt skriftliga och muntliga uttalade uppdrag att göra just det.

Jag sms:ar min chef för att påminna henne. Hon sms:ar tillbaka att det ”tyvärr blivit så” att min delegering glömts bort.

 

Fotnot: Personalen och de äldre heter i verkligen något annat än i dagboken

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag