19 dagar i följd har jag nu skrivit krönikor i Expressen om yttrande- och tryckfrihetsfrågor. Så var det inte riktigt tänkt, men det kändes viktigt att - efter attacken på Uppsala universitet - direkt försvara konstnären Lars Vilks rätt att reta.
Sedan fortsatte det med journalisternas självcensur, politikernas dubbla tungor om det fria ordet, den kritiserade meddelarfriheten, förtalsturism och stämningar från England, Beatrice Ask-lagens konsekvenser för den undersökande journalistiken, Yttrandefrihetskommitténs arbete, Caroline-domen om skvallerbilder...
...och nu 5886 tecken om risken för detaljreglering i tryckfrihetsförordningen.
För det är ju vad Caroline-domen, alltså den som Europadomstolen förkunnade om att smygbilder på prinsessan är ett integritetsintrång, egentligen handlar om.
Nämligen att någon - justitiekanslern? - ska försöka få någon - domstolen? - att avgöra på om ett fotografi är en "nyhetsbild" eller en "skvallerbild"? Nyhetsbilder är nämligen ok, men skvallerbilder är det inte.
Jag föredrar i stället det självsanerande pressetiska systemet och de rekommendationer som finns i "Etiska regler för press, TV och radio".
Pressens Opinionsnämnd (PON) tillkom redan 1916 och 1969 fick vi Allmänhetens Pressombudsman (PO); på www.po.se finns all information om hur man kostnadsfritt anmäler en tidning och varje år får PO också cirka 400 ärenden på sitt bord.
Om PO anser att en tidning har överträtt de pressetiska reglerna, hänskjuter hon ärendet till PON som fattar beslut om eventuellt klander. Tidningar som åsidosatt eller brutit mot god publicistisk sed måste då publicera klanderbeslutet och, beroende på upplagans storlek, betala en avgift om 12 000 eller 30000 kronor till PO-ämbetet.
Vad som är god publicistisk sed finns det sannolikt lika många uppfattningar om som det finns tidningsläsare.
Men PON är - åtminstone enligt mig - sannolikt bättre skickad att värdera detta än en framlottad tryckfrihetsjury bestående av dåligt förberedda fritidspolitiker som ska ta ställning till förtalsbrott eller inte.
I PON finns representanter för allmänheten, utsedda av justitieombudsmannen och ordföranden i Sveriges Advokatsamfund. Där sitter också företrädare för Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter.
Det pressetiska systemet har, upplever jag, egentligen ett starkt stöd bland svenska publicister.
Nuvarande PO, Yrsa Stenius, kritiseras förvisso av bland andra Expressen, Dagens Nyheter, Arbetarbladet och Gefle Dagblad. Och15 av landets 20 största tidningarna uppger att de har lägre förtroende för Yrsa Stenius än hennes företrädare, den framlidne Olle Stenholm. Men snart har vi rimligen en ny och respekterad PO, och då återupprättas också förtroendet för PO igen.
Fast först: den som kritiserar PO eller har förslag till hur PO/PON kan utveckla verksamheten riskerar alltid att misstänkliggöras för att tala i egen - bitter - sak.
Därför:
Expressen klandrades av PON tre gånger 2009, att jämföra med sju klander året före. Också jämfört med tidigare år var tre klander en låg siffra. 2006 hade Expressen tio fällningar och 2003 hela elva.
Antalet PO-anmälningar minskar med; 2009 hade vi den lägsta siffran på många år - bara åtta anmälningar. 2008 anmäldes Expressen dubbelt så många gånger. 2007 var siffran 19 anmälningar och 2006 faktiskt hela 37 stycken.
Nu är det dock inte helt givet vilka slutsatser som bör dras av färre anmälningar och färre fällningar.
Den som påstår att det alltid är bra att en tidning har få anmälningar och fällningar gör det okunnigt enkelt för sig, och glömmer en tämligen opåverkbar faktor som anmälningsbenägenhet och det enkla faktum att få anmälningar och få fällningar också kan indikera en alltför försiktig - för att inte säga: feg - journalistik.
Men även om detta finns det säkert lika många åsikter som det finns Expressenläsare. Alltså cirka 1,6 miljoner per dag.
Pressombudsmannen borde i alla fall bli en Medieombudsman, i dag har radio- och tv-bolagen anslutit sig till de pressetiska reglerna - men PON har sedan ingen jurisdiktion över innehållet, det har i stället statliga Granskningsnämnden.
Jag tror att pressetiken skulle ges större legitimitet om inte bara dagstidningarna utan också, exempelvis, Sveriges Television och Sveriges Radio bedömdes av Allmänhetens Medieombudsman (MO) och Mediernas Opinionsnämnd (MON.
Med ett nytt MO-ämbete borde också expeditionsavgifterna avskaffas och systemet totalfinansieras av branschorganisationerna. Om MO- och framtida MON-beslut ska uppfattas som vägledande för journalistiken, bör ju verksamheten betalas solidariskt. Om inte annat för att försäkra sig om att redaktionerna åtminstone inte av ekonomiska orsaker gör upp i godo till ett lägre belopp än expeditionsavgiften.
Medierna - tidningar, tv och radio - bör också åläggas att klander ska publiceras synligt nog.
Redan i dag är det stört omöjligt att uppfatta ens minsta lilla rättelse eller genmäle i tv och radio. Kanske ska presentationen av klander standardiseras? Så att fällningarna inte, så att säga, försvinner på sidan 67, så att man alltid - med tydlig avsändare - ser ett klander?
Den "hederskodex", som PO kallar det, som stadgar att en tidning inte får ge offentlighet åt en PO-anmälan innan den är processad känns också otidsenlig i dessa tider av transparens och mediekritik. Att en tidning PO-anmäls kan - bör! - inte vara en branschhemlighet.
Expressen har, frivilligt, varit en del av det pressetiska systemet i över fyra decennier och om det förvaltas väl är vi gärna kvar också fortsättningsvis.
Skriv gärna till mig på
thomas.mattsson@expressen.se om du har några åsikter om yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarna eller pressetiken.
