Jag sa, i mitt tal, att Eritreas huvudstad Asmara sägs vara vacker men att man inte med bästa vilja kan säga att torget vid Stjärnvägen och Herseruds­- vägen på Lidingö är särskilt välskapt.
Ändå var vi här igen.
En annan gång, utanför Eritreas ambassad, ösregnade det när vi protesterade mot att Dawit Isaak hållits fången sedan 2001.
I går, när Expressen ­anordnade en talarstafett, blåste det förvisso kallt.
Men det var som om solen tittade fram åtminstone en kort stund.
Det gav lite hopp.
Till slut, efter timmar av ­talare var 15:e minut, kom det ­ faktiskt ut några ambassadtjänstemän för att lyssna på Kurdo Baksi.
Hoppfullt, det också.

Det känns visserligen lite ­konstigt att stå på detta grå, trista torg utanför Stockholm och konstatera att man är mitt i ett ambassadkvarter.
Inget ont om Lidingö, men storpolitiken upplevs inte som särskilt närvarande.
Eller: i går kanske den var det - när Arja Saijonmaa sjöng den grekiske kompositörens Mikis Theodorakis text, som inleddes med exakt samma ord som ­händelsevis Dawit Isaak också form­ulerade långt senare.
Peter Englund läste högt ur den svensk-eritreanske ­författaren och journalistens egen bok, och mellan fram­trädandena spelade vi upp Radioteaterns ­dramatisering av Dawit Isaaks "Hopp - ­historien om ­Moses och Mannas kärlek".
Vi var många som talade om tryckfrihet, om rättssäkerhet och om att trebarnspappan borde få komma till sin familj i Göteborg.
Jag tillstod att det just nu inte finns mycket som tyder på att regimen i Asmara ­plötsligt skulle börja ­respektera ­mänskliga rättigheter, och att det eritreanska folket skulle få uppleva demokrati.
Men vem trodde på frihet i Tunisien för, säg, ett år sedan? Vem trodde att de många talen på Tahirtorget i Kairo skulle tysta Egyptens diktator?
Redan firar folk på torgen i Benghazi och Tripoli, snart kanske också i hela Libyen.
Och samtidigt som vi på det kalla torget på Lidingö ­försökte värma oss med vackra ord om yttrandefrihet, så stod andra - långt mer modiga och engagerade - och talade om samma sak på torg i Syrien och Libyen. Kanske kommer de få fira även där?
Kanske kommer Dawit Isaak en dag stå framför Eritreas ­ ambassad på Lidingö och se tillbaka på ­frihetskampen, så som andra nu står på ­exempelvis Norrmalmstorg i Stockholm och minns de ­baltiska ­folkens frihetskamp... också den, länge, bara en dröm.
Man får hoppas på det lilla.

Till slut öppnade faktiskt Eritreas ambassad ­dörren för Expressens ­projektredaktör Christina Lundell, som fick lämna över ett "Free Dawit"-upprop från riksdagspolitiker.
Så kanske, ­kanske.
Kom ihåg att Mikis ­Theodorakis släpptes efter omvärldens ­protester mot den grekiska militärjuntan.