Bara i år har 66 journalister dödats och 171 fängslats, men runt om i världen fortsätter ändå deras kollegor att utsätta sig för faror varje dag.
Ofta tar vi till stora ord - tryckfrihet! - när vi försvarar journalisters arbete. Men ställda inför en exekutionspatrull på en strand i Uganda ställde sig säkert Arne Lemberg, Expressen, och Karl Bergman, Svenska Dagbladet, frågan om tryckfriheten verk­ligen var värd det yttersta priset?
De tog sig över Victoriasjön för att skildra hur diktatorn Idi Amins regim terroriserade befolkningen, och när jeepen med militärer rullade fram till de svenska journalisterna var de mitt i sina intervjuer med byborna.
Lemberg och Bergman anklagades - grundlöst - för att vara "legosoldater".
De mördades och grävdes ner och först senare fick Sverige veta vad som hade hänt journalisterna.
Nu sitter vi bokstavligen på första parkett och följer rättsprocessen mot Martin Schibbye och Johan Persson. Kollegor från bland annat Expressen, svenska diplomater och anhöriga är på plats för att rapportera, övervaka och visa sitt stöd.
Schibbye och Persson korsade också en gräns utan tillstånd, ett brott som de har erkänt, men de anklagas också för att vara "terrorister". Bara för att de, precis som Lemberg och Bergman och de 66 journalister som dödats i år, gjorde sitt jobb: nämligen att informera oss andra.
Schibbye och Persson är offer för en inrikespolitik som handlar om att hålla opposition och rebeller i schack.
Därför är de att betrakta som "politiska fångar", precis som den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak som sedan tio år är fängslad i grannlandet Eritrea med sina skriverier i tidningen Setit som enda bevisade så kallade brott.
Martin Schibbye och Johan Persson har argumenterat för sin sak i domstol, och den chansen borde också ges Dawit Isaak.
Advokat Percy Bratt kräver nu att utrikesminister Carl Bildt ger Sveriges generalkonsul i Eritrea, den norska ambassadören Bård Hopland, i upp- ­drag att lämna över den Habeas Corpus-framställning för Dawit Isaak som högsta domstolen i Eritrea inte säger sig ha fått trots att den i juli budades till Asmara.
- Det är djupt otillfredsställande att Eritreas högsta domstol, fortfarande efter ett halvår, vägrar erkänna att den mottagit denna framställning. Därför måste vi nu använda alla kanaler för att få detta till stånd, att domstolen bekräftar att vår framställan är ingiven och mottagen, sa Percy Bratt i går till Expressens reporter Ingvar Hedlund.
När Dawit Isaak väl kommer ut ur sin cell, för det måste vi tro att han gör, kommer han också att upptäcka att svenska folket numera vet mer om förtrycket i Eritrea än vad han rimligen kunnat föreställa sig när han skrev för den lilla tidningen Setit. De, hittills, 3 774 dagarna i fängelset har skapat en enorm uppmärksamhet kring dikta­turen.
Detsamma gäller frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som till och med reste till Ogaden-området för att granska Lundin-familjens oljeaffärer i Etiopien utan att först ha sålt in sina blivande reportage till några redaktioner.
Men nu, tack vare deras mod, vet vi mer om det som Schibbye och Persson ville berätta. De borde belönas med att få återförenas med sina familjer i Sverige.
Här väntar också Dawit Isaaks hustru, barn och bröder. Kom ihåg dem också.