Bara timmarna före mötet i konstitutionsutskottet (KU) berättade nyhetsbyrån Siren om sitt unika projekt: en kartläggning av cirka 70 000 politiker inför valet - en sammanställning som alltså görs med allmänna och offentliga uppgifter.
Den granskningen blir omöjlig att genomföra när Beatrice Ask (M) får som hon vill, när den nya kreditupplysningslagen träder i kraft och undersökande journalistik försvåras.
Jag behöver heller inte leta långt ifrån Beatrice Ask för att hitta exempel på när grävande reportrar haft nytta av de tjänster som justitieministern nu stoppar; när förra handelsministern Maria Borelius (M) avgick hade hon granskats av Expressen bland annat på detta sätt.
Beatrice Ask säger sig vilja värna den personliga integriteten, men samma uppgifter som hon förbjuder kreditupplysningssajterna att sprida kommer fortfarande att finnas tillgängliga hos myndigheter.
Din "granne" eller "kollega", som inskränkningsivrarna ju gärna varnar för, som från 2011 vill ta reda på din lön kan alltså mejla skatteverket istället för att surfa in på en kreditupplysningssajt...
Men för reportrarna på Siren som vill jämföra 70 000 politiker blir det svårare att ställa 70 000 frågor till, säg, kronofogden.

Kanske blir det trots allt meningslöst att fråga just kronofogden, för all information kanske ändå inte förblir offentlig där. I sitt remissvar om den nya lagen skriver nämligen kronofogden - som får 850 000 samtal per år - att man vill sekretessbelägga fler uppgifter för att slippa fler frågor till myndigheten.
Kronofogden menar att extrakostnaden för att hantera alla nya frågor efter lagändringen annars kan bli mellan 31,5- 71 miljoner kronor.
Intressant. Om fogden får igenom sin sekretess vet vi vad den svenska offentlighetsprincipen är värd i kronor för riksdagsledamöterna. (Läs: om vi kan spara mellan 31,5- 71 miljoner så stänger vi registren...)

Efter bes1kedet från KU i går bloggade jag om något tidigare okänt; justitiedepartementet har tidigare muntligen bett Yttrandefrihetskommittén (YFK) om att utreda den nya kreditupplysningslagen.
Både justitiekanslern och en justitieombudsman ansåg ju att förslaget stred mot yttrandefrihetsgrundlagen, så vad hade väl då varit mer lämpligt än att den parlamentariska kommitté som nu utreder våra grundlagar också tittat på denna problematik?
YFK borde förstås fått behandla även Beatrice Asks ambitioner om att göra det offentliga Sverige lite mer stängt, då hade YFK kunnat ta ett helhetsgrepp på yttrande- och tryckfrihetsfrågor.
Men så blev det inte, justitiedepartementet återkom senare till YFK och tog helt sonika tillbaka frågan. Kanske ville man inte vänta till december 2011 när YFK ska vara klara, regeringen försökte ju först driva igenom kreditupplysningslagen redan till den 1 augusti i år.
Nu, efter KU, står det klart att lagen skjuts upp till den 1 januari - om det inte blir regeringsskifte.
Det är bra att oppositionen lovar att riva upp lagen, men när Thomas Bodström (S) påstår att Beatrice Ask-lagen skapar "grogrund för korruption" så låter det för mig mer som valrörelse än som värnande av yttrandefrihetsgrundlagen...

Till sist:
Beatrice Ask har en del att svara på, men det har också vi publicister.
Än en gång vaknade tidnings- Sverige sent i en viktig lagstiftningsfråga. Krävs det engagerade amatörbloggare för att vi journalister ska reagera i tid?
Göteborgs-Posten skrev. Sydsvenskan skrev. Expressen skrev. Några redaktioner till skrev - men vi reagerade för sent.
Tidningarna är numera bra på att kampanja för Dawit Isaaks yttrandefrihet, och attackerna mot den kontroversielle Lars Vilks passar bra i allas vår mediedramaturgi.
Kreditupplysningslagen gjorde inte det, och det är bara att hoppas att vi prioriterar yttrande- och tryckfrihetsfrågor högre i framtiden.