En chef på den arabiska tv-kanalen al-Arabiya berättade i går om hur medarbetare har misshandlats i Egypten, och slog fast att journalister som tidigare bevakat krigen i Gaza och Libanon ändå anser det farligare i Kairo.
Då förstår man.
Eller så gör man inte det.
al-Arabiya förlorade, exempelvis, tre journalister när de 2006 kidnappades och mördades i Irak. Det är alltså en tv-station med mycket stor erfarenhet av konfliktområden, som ändå anser att läget är så här allvarligt i centrala Kairo.
Det organiserade våldet mot journalister fördömdes går av regeringar, press- och människorättsorganisationer. Men president Mubarak sov nog inte sämre för det i natt, antar jag.

Diktatorns mardröm är ju i stället att det fria ordet ska leda till demokrati.
Så när hans hejdukar, kanske inhyrda kriminella eller till och med poliser, misshandlade Sveriges Televisions Bert Sundström var det nog bara realpolitik.
Och våldet drabbade många - BBC, Washington Post och al-Jazira för att bara nämna några.
Kameror beslagtogs, minneskort stals - gangsters gick från rum till rum på de internationella hotellen och letade efter utländska medierepresentanter.
Samtidigt som Hosni Mubarak blev näste statschef att intervjuas av "The First Lady of Global Television", Christiane Amanpour som blev en världsstjärna på CNN men nu är på ABC, skedde det rena överfall på reportrar och fotografer.
Cecilia Uddén och Nils Horner från Sveriges Radio fick bara sina intervjuer raderade och Kassem Hamadé från Expressen lyckades lura sig igenom vägspärrar som "affärsman" - men alla klarade sig inte lika bra.
Ännu i natt saknades många journalister. Kidnappade? Gripna? Skadade? Mördade?
Vi vet inte.
Det är mycket vi inte vet, och det är därför som journalisterna måste vara på plats och berätta.

2010 dödades hela 57 journalister i tjänsten.
2011 är siffran, hittills, en förlorad kollega.
Det är en för mycket, men som gårdagen utvecklade sig i Kairo ska vi nog vara tacksamma för att inte Bert Sundström blev nummer två.