I dag hade jag tänkt kommentera Yttrandefrihetskommitténs arbete med att se över yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och tryckfrihetsförordningen (TF), men jag vill nog säga några sista ord om den nya kreditupplysningslagen.
I går satte sig flera allianspolitiker vid datorn och mejlade mig om kritiken mot Beatrice Ask-lagen, den som försvårar journalistiskt arbete.
Jag har svarat några av riksdagsledamöterna - ni andra ska få respons i dag! - men vill utveckla mig här med.
Allianspolitikerna tycker kritiken är orättvis eftersom de ju bara värnar den personliga integriteten.
Dessutom, menar allianspolitikerna, har syftet med den gamla ordningen heller aldrig varit att journalister ska kunna använda kreditupplysningstjänster i sitt undersökningsarbete.Det ifrågasätts också om redaktionerna verkligen behöver så snabb information, om inte nyhetsförmedlarna vackert kan vänta till dess myndigheterna är öppna och kan lämna ut samma siffror som i dag finns bara några knapptryck bort?

Men så enkelt är det inte. Nyhetsbyrån Sirens aktuella och unika kartläggning av 70 000 politiker gjordes med hjälp av en kreditupplysningstjänst - och avslöjade att det finns hundratals kandidater till riksdag, landsting och kommunfullmäktige som misskött sin ekonomi så grovt att de fått skuldsanering. Några politiker hade till och med försatts i personlig konkurs. Men:
- Blir den nya kreditupplysningslagen verklighet görs denna enorma granskning nu för både första och sista gången. Det vore synd, för det är bland annat genom att granska kandidaterna i allmänna val som medierna fullgör sin samhälleliga uppgift, säger Sirens chefredaktör Matti Larsson enligt ett pressmeddelande.
Justitiekanslern och, det ska man inte glömma, en justitieombudsman har kritiserat Beatrice Ask-lagen för att den saknar stöd i yttrandefrihetsgrundlagen.
Låt mig ge ett exempel till på det absurda i att journalistisk verksamhet inte ska anses "legitim" för att använda kreditupplysningstjänsterna.
Om medierna inte ska tvingas använda gamla taxeringskataloger är vi beroende av att exempelvis Skatteverket lämnar ut de aktuella allmänna och offentliga uppgifterna. Men Kronofogdemyndigheten har redan klagat på denna nya arbetsbörda, och vill sekretessbelägga fler siffror...
Och när jag, bara minuterna efter att ha debatterat Beatrice Ask-lagen med justitieministern själv i morgon-tv, ringde till Skatteverket för att kontrollera regeringens påståenden visste växeln inte ens var man skulle koppla mig. Jag höll på att hamna i Västerås, men fick till slut fatt i en informationschef i Stockholm. Det dröjde ganska länge, och först senare på dagen fick jag veta det jag efterfrågat. Det blev ett snarast lustigt exempel på konsekvensen av Beatrice Ask-lagen.
Politikerna tycker säkert att det är helt ok att journalisterna får dröja lite, men om allmänna och offentliga uppgifter finns lagrade elektroniskt borde de förstås också vara tillgängliga via nätet.

Ett exempel till ur verkligheten: Expressens researcher Peter Thunborg, som tilldelats "Guldspaden" av Föreningen Grävande Journalister, skulle kontrollera om investmentbolaget Industrivärdens ordförande Sverker Martin-Löf talade sanning när han i DN slog fast:
- I Sverige går det inte att spara på en inkomst.
DN hade berättat att flera börsbolag under 2009 betalade lika mycket för sina direktörers pension som för deras löner, på grund att det var skattemässigt fördelaktigt att dela upp ersättningen så.
Men bara med några av de numera så omtalade knapptrycken kunde Peter Thunborg snabbt konstatera att, nja, nog borde Industrivärdens vd Anders Nyrén ha råd att spara undan en slant. Han hade förstås en mycket hög lön, men utan kreditupplysningstjänsten hade Expressen inte kunnat vederlägga skatteutspelet förrän dagen efter.
Var Expressens undersökande av börsbolagschefens lön verkligen ett otillbörligt intrång i direktörens personliga integritet?
Och så den fiktiva finansministern, då. Ska Sverige återinföra förmögenhetsskatten? Hur mycket pengar kommer finansministern själv spara på sin inkomstskattesänkning? Och så vidare.

Såna frågor ställer sig journalister hela tiden, men några snabba svar om den nya regeringsledamoten kommer vi inte kunna ge publiken när vi inte har tillgång till de senaste och mest korrekta uppgifterna. Medborgarna får väl hoppas att statsministern har kontrollerat att hans blivande finansminister inte är försatt i konkurs, men bäst vore förstås om medierna också fick moderna förutsättningar för en seriös granskning.