I går kväll greps en man misstänkt för mordbranden mot Lars Vilks villa.
Vem han är vet vi ännu inte, men väl att irakiska al-Qaida satt ett pris på svenskens huvud och att "Jihad Jane" och en terrorgrupp på Irland planerade att mörda konstnären för hans rondellhund.
Sedan: tre försök att tysta Lars Vilks här i Sverige! Bara den här veckan!
Kanske borde yttrandefrihet och tryckfrihet nu bli en fråga att tala klarspråk om?
Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks konst. Men de muslimska fundamentalister som inte förstår att man i en demokrati får kritisera en religion och till och med kränka dess utövare, men inte hetsa mot en folkgrupp, de är faktiskt ett reellt hot mot vår yttrandefrihet.
När man hör vad publiken på Uppsala universitet skrek under Lars Vilks föreläsning - "Du är en gris! Hund! - tänker man först att också de högljudda rösterna måste få ta ton.
Men sen anfalls han och folk skriker "Allah" och "Mu-ham-med, Mu-ham-med" - samtidigt som polisen brottas med åhörare som vill stoppa Lars Vilks från att tala. Då har det faktiskt gått för långt.

Hackerattacken och brandbomber i pet-flaskor, vilka som nu än utförde dem, är också oacceptabla konsekvenser av att Lars Vilks bara ritat och sagt det som man faktiskt får teckna och tala om.
Men ändå - tyst från många politiker, tyst från många publicister. Hur många yttrade sig i går? Hur många skriver om yttrandefriheten i tidningarna i dag?
Lars Vilks är, anser nog etablissemanget, en väl obekväm och kanske till och med obehaglig figur.
Expressen har i åratal uppmärksammat bland andra den italienske författaren Roberto Saviano och den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak.
Deras fall visar att man i både demokratier och diktaturer gärna vill stoppa det fria ordet, och kampanjerna för Saviano och Isaak har fått stort genomslag och mycket beröm.
Men Lars Vilks då?
Yttrandefriheten står inte bara på spel i Italien och Eritrea, den är lika viktig att försvara i Sverige.
Vare sig den hotas av terrorister eller en publikpöbel eller en petflaska med bensin i.