Under sommaren och hösten har de svenska soldaterna i Mazar-i-Sharif varit utsatta för flera attacker, sprängladdningar och skottlossningar. Flera soldater har skadats och någon har skickats hem till Sverige för vård.
Oroligheterna kring det afghanska valet, talibanernas geografiskt omgrupperade makt och den svenska Isafstyrkans tydligare uppdrag att understödja afghansk militär har mångdubblat hotbilden.

Jag vet, eftersom jag var på den svenska Northern Light Camp i augusti, att de allra flesta svenska soldaterna på plats i Afghanistan är redo att ta de här riskerna.
Oavsett vad opinionen tycker i Sverige tror de på uppdraget som regeringen gett dem, de tror på sin kunskap, de tror på sin enhet och de hoppas på en förändring i ett av världens fattigaste länder.
Men i går kom verkligheten ruggigt nära och påminde om hur nära döden kan lura i det aggressiva afghanska landskapet.
En av soldaternas tolkar, förmodligen även en nära vän numera, dog i en explosion. I samma bil satt fyra andra svenskar som alla skadades mer eller mindre allvarligt, kanske till och med livshotande.
Varför just tolken dog vet fortfarande ingen.
Satt han närmast explosionen, hade han sämre skydd eller bara mest otur?
Skulle han överlevt om en sjukhelikopter hade kommit snabbare?
Och hur kommer livet bli för svenskarna med allvarliga skador, vem tar ansvar för dem?
Det är frågor som säkert snurrar i många soldathuvud just nu, blandat med dåligt samvete för att överlevt och lyckan över att leva.
Förhoppningsvis kommer en ordentlig utredning att genomföras och svara på några av frågorna.
Men allra tydligast visar tolkens död och de andras skador hänsynslöst hur nära det är att en svensk soldat skickas hem i kista. Igår handlade det om centimetrar. Det är inte ens en fråga att svara på, det är ett faktum. Det är så hemskt att ingen vill prata om det. Men det kan vara dags att förbereda sig för ett sådant trauma eftersom inget tyder på att det kommer att lugna sig i Afghanistan den närmsta tiden.