Det var varmt och svettigt med säkerhetsvästen och hjälmen- och då hade jag ändå bara en bråkdel av den säkerhetsutrustning som de svenska Isafsoldaterna bar. Dessutom var säkerhetsgenomgången detaljerad och längre än själva fotpatrullen skulle vara.
När vi senare gick runt inne i Sherberghan, en av städerna i svenskarnas ansvarsområde, och det mest var barnen som närmade sig soldaterna med hopp om att de skulle ha något att bjuda på, kändes det hela minst sagt överdrivet.
Men med facit i hand var det förstås inte alls överdrivet.

I Afghanistan kan den beskedligaste fotpatrull vändas till ett inferno. Här kan handen som skakar din hand plötsligt bli din fiende eller en vän för livet. Du vet inte. Värst av allt är att polisen som du ska kunna lita på i de mest utsatta situationer - är den som lurar dig mest.
När jag vid ett par tillfällen har frågat kvinnor i Afghanistan om de skulle kunna vända sig till polisen om de misshandlas skrattar de bara. En taxichaufför sade bara för ett par dagar sedan när vi passerade en polis, att där står Afghanistans största problem.
De bara utnyttjar sin makt, trots att de varken kan läsa eller skriva, fnyste han hånfullt.

Och nu har även de svenska soldaterna fått känna på hur den afghanska orättvisan lurar bakom vackra masker. Den drabbade fotpatrullen har säkert, precis som den som jag följde i augusti, genomfört säkerhetsrutiner och haft tunga säkerhetsvästar på sig.
Men vad hjälper det när en polis som de litade på plötsligt vänder sig om och öppnar eld. Det är en fara som är nästan omöjlig att skydda sig emot och det är en rädsla som det afghanska folket lever med varje dag.
Att utbilda och stödja den afghanska polisen är numera en av den svenska insatsen och även andra internationella styrkornas viktigaste uppgifter. Det är en enorm uppgift och den kommer att ta lång tid. Resan dit lär kosta - och den svenska insatsen har nu fått betala med två människoliv.
Men lyckas de kan det vara det afghanska folkets framtid.