När telefonsamtalet kom om att två svenskar hade dödats i en eldstrid utanför Mazar-i- Sharif, satt jag med en afghansk man och drack te. Han tittade medlidande, vi var tysta en stund, sedan ryckte han sorgset på axlarna och sade att det är vardag för alla här.
Men för den svenska Isafstyrkan har dödliga attacker inte varit en vardag - inte heller för det svenska folket. Två soldater dog i en attack 2005 men sedan dess har ingen svensk omkommit till skillnad från många andra nationers militära insatser. Vid flera tillfällen har jag hört svenska soldater säga att "Gud är svensk" och uttrycket har sin förklarning. Det senaste året har svenskarna gång på gång utsatts för eldöverfall, IED-bomber och hot. Fyra soldater blev i slutet av förra året allvarligt skadade och en afghansk tolk dog under ett överfall men ingen svensk soldat har skickats hem i kista trots att situationen har blivit allt värre även i norra Afghanistan.
Men igår 14.33 här i Afghanistan (11.03 i Sverige) hände det som alla innerst inne befarat - en dödlig attack där de svenska Isafsoldaterna inte var oövervinnliga. Den sorg som tynger anhöriga och de andra soldaterna, vännerna, på campen i Mazar-i-Sharif måste vara gränslös.

Tyvärr var detta väntat. De svenska soldaterna har blivit allt mer aktiva och understödjer ofta den afghanska militären och polisen vid militära operationer. Flera afghanska motståndsmän och talibaner har dödats och gripits - i intilliggande områden, som soldaterna nu dödades i.
För sex månader sedan satt jag med en afghansk man och en ung pojke vars bror och pappa hade dödats i en attack där svenska Isafsoldater hade deltagit. De var sorgsna förstås, men de var också väldigt arga och hatiska. Sonen knöt sina händer så att knogarna vitnade när svenskarna nämndes och broderns budskap var tydligt: han ville inte se fler svenskar i sitt område. Då skulle de dö, sade han. Att Isafstyrkorna är skickade till Afghanistan för att främja fred och stabilitet ignorerade de fullständigt. De tror på en annan lösning. I det omskrivna området är de inte ensamma om att känna så.
Hämnd är dessutom en levande faktor i den afghanska kulturen och igår slog den till mot den svenska Isafstyrkan.

Varför soldaterna var ute på fotpatrull och om den dödliga utgången kunde ha undvikits kommer att utredas. Det finns många frågor som kräver svar.
Men den afghanske mannen fick som han ville.
För sex månader sedan grät han bittra tårar över sin döde bror. I dag gråter svenska mammor, och flickvänner över en familjemedlem som skickats iväg på ett uppdrag som han med stor sannolikhet verkligen hoppades skulle bidra till fred.