Minuterna innan jag går på planet till Kabul får jag ett textmeddelande att de rödgröna med Lars Ohly i spetsen vill att de svenska trupperna ska vara hemma 2013. Alltså till och med före 2014, då det internationella samfundet anser att de afghanska säkerhetsstyrkorna bör vara starka nog att ta över ansvaret och ta täten i de militära operationerna - dock ej ensamma.
Den äldre gentlemannen, Yazdani, som står bredvid mig i flygkön med väskan fylld av konstböcker till afghanska studenter, frågar varför jag ser bekymrad ut.
Yazdani har bott i Europa i över 30 år, men för fem år sedan flyttade han tillbaka till Kabul för att utbilda arkitekter. Han skakar på huvudet när jag berättar.
- Det är ju som att lägga en skatt i talibanernas knä. De behöver ju bara vänta i två år, sedan är makten deras. Ska dessa åtta år av krig bara vara förgäves? Jag har varit så hoppfull tidigare men börjar nu känna att framtiden är mörk igen för mitt hemland, säger han.

Det är precis så det är. Att tydligt säga att de svenska trupperna - som har fyra ansvarsprovinser med allt större problem - ska vara ute 2013 är en fint inslagen present till talibanerna. Den afghanska befolkningen har i 30 år levt med att stormakter gått in i landet och sedan lämnat dem med röran. De vet att det bästa sättet att överleva är att alliera sig med fienden eftersom det alltid är de som stannar - särskilt om motparten säger att de ska åka hem mitt i helvetet. Att stötta dem i det läget är som att skriva under sitt eget dödskontrakt. Vem vill göra det?
Det är ledsamt att Afghanistandiskussionen ständigt stannar på ut- och slutdatum när det finns betydligt viktigare politiska beslut att diskutera.
Inte om vi ska vara här, utan hur, varför och med vilken målsättning! Vad är en politisk lösning? Mer bistånd och utbildning, till vem och hur? Den diskussionen och de besluten kan rädda liv. Den pågående debatten gör snarare slut på liv, hopp och framtid - för alla utom talibanerna.