Mörkret har lagt sig runt kullen och den svenska basen Ali-i-Zayi. Soldaterna går tyst nedför backen och genom byn.
Plutonchefen Petter pekar ut var en talibanledare har bott, men han flydde när de svenska soldaterna upprättade sin spartanska bas. Sedan fortsätter de tyst över de torrspruckna fälten och så småningom lägger sig soldaterna i torra flodådror.
De ska spana på en flodövergång som de misstänker att talibanerna använder för vapentransport.
Det är bitande kallt på marken men soldaterna ligger stilla i två timmar. De har fått information om att talibanerna är aktiva och exponerar de sig kan de bli beskjutna.
Det är här som flertalet strider skett de senaste månaderna. Bara någon kilometer bort dödades Kenneth Wallin av en vägbomb lördagen den 16 oktober då han ryckte fram för att stötta en pluton som var under beskjutning.
Den här natten är soldaterna emellertid ute för att spana och patrullen slutar lugnt. Strax efter midnatt går de tillbaka till basen, värmer sig vid elden och kryper sedan ner i sovsäckarna under vindskyddet.
- Det är bäst att sova nu, man vet aldrig när vi blir utkallade igen, säger en av soldaterna.

Specialtränade jägarsoldater

Expressen har tillbringat fem dagar tillsammans med en svensk förstärkningspluton. De är så kallade luftburna jägare och specialtränade för att skickas ut på spaning genom fotpatrullering och med hjälp av helikopterförflyttningar. De skickades ner till Afghanistan strax före parlamentsvalet i september för att understödja FS19. Nu är de utskickade till "kullen", den svenska bas som byggdes i juni i byn Al-i-Zayi och som var inledningen på en ny strategi för den svensk-finska Afghanistanstyrkan. Det innebär att de svenska soldaterna numera ger sig in i områden som tidigare har ansetts för farliga.
Under de dagar som vi är på plats genomförs flera patruller, såväl natt som dag. En av de patruller som Expressen följer sker i en by där vägarbetare har blivit beskjutna. Soldaterna ska försöka att ta reda på vem som ligger bakom.
Gruppen leds av Jon, som tillsammans med Viktor pratar med byborna medan de andra håller vakt. Barnen kommer fram, men det är inte så många män som visar sig. Framme vid en liten butik börjar de tala med ägaren. Först säger han att han är glad över att svenskarna är i området. Men efter en stund berättar han att han varit kidnappad.
- De bakband mina armar och kidnappade mig. Men tack vare de äldre i byn släpptes jag, säger han.
Han säger att det beror på att han har haft kontakt med de svenska soldaterna. Soldaterna avslutar med att säga att om han får mer problem ska han kontakta dem.

"Talibanerna slår mig"

Under resten av patrullen pratar Jon och Viktor med ytterligare ett par bybor men ingen vill kännas vid skottlossningarna. Hos Nasim stannar de till en längre stund. Även han är glad att svenskarna är där men påpekar att det är farligt att prata med dem.
- Sen kommer talibanerna och slår mig så att jag inte kan äta på en vecka, förklarar han.
När soldaterna lämnar byn säger Jon att de har hört byborna säga så tidigare.
- Det enda vi kan göra är ju att vara mer närvarande. Och ibland undrar jag om det är sant. De kommer ju ut och talar med oss så jag vet inte om det är så farligt som de säger. De har ju valet att stanna inne i sina hus, säger han.
Tillbaka på "kullen" märks stundtals en frustration bland soldaterna. De vill göra mer än att patrullera och säkerställa vägar från vägbomber. Insatsen går för långsamt.
- Det är ju bra att vi har börjat röra oss i de här områdena där buset är. Men det känns som att vi fortfarande är väldigt reaktiva. Vi väntar på att de ska göra något och då åker vi dit, det är alltså de som väljer tid och plats. Det hade varit bättre om vi försökte lösa problemet och stoppa dem innan de lägger ut en vägbomb. Men då måste vi jobba på ett annat sätt och det kräver mer resurser, säger Jon.
Att afghanerna vinkar och att man har satt igång några utvecklingsprojekt i området känns inte tillräckligt.
- Jag tycker att man måste ta itu med orsaken till problemet. På min nivå innebär det att befinna sig i terrängen och besegra motståndaren, säger Jon.
Varken han eller de andra belastar cheferna på plats, utan menar att insatsen handlar för mycket om politik. Han och de andra önskar att det pågick en ärlig diskussion om insatsen och att de svenska soldaterna befinner sig i krig.

Anser att debatten är missvisande

- Jag tycker inte att den politiska debatten om Afghanistan är rättvisande. Ska vi vara här måste vi vara beredda att satsa. Antingen gör vi det eller så gör vi det inte, säger Jon.
Ställföreträdande kompanichef Torbjörn Gillsparr berömmer den insats som har gjorts men förstår vad soldaterna menar.
- Det är klart att man skulle kunna använda den här plutonens specialkunskaper mer, men det är en samverkan och FS19 har gjort ett otroligt bra jobb här med de resurser som finns, säger han.
Varken han eller major Mathias Holmqvist, som leder det skyttekompani som har befunnit sig mest i området, ser att insatsen kan sluta snart.
- Tidigast under FS22 tror jag de afghanska säkerhetsstyrkorna kan ta över här, säger Mathias Holmqvist.
Under plutonens sista dag på "kullen" kommer fint besök - överbefälhavare Sverker Göranson. Under besöket berömmer han deras insats och ber dem vara försiktiga under sina sista veckor i Afghanistan.
När han lämnar basen i en amerikansk Black Hawk, rycker en av soldaterna på axlarna.
- Nu gick en dag till att vakta helikoptern. En dag som vi kunde ha använt till att bekämpa buset, säger han och suckar.