Johanna är det vackraste vibratot, den skönaste musik, den
vackraste färgen och genomskinligt vitt ljus. Johanna är rodnande
kinder, bultande hjärta, levande ljus och blommor. Sköraste glas
och lera och jord och frisk vind i nytvättat hår. Hon är fnittret
och skrattet och allvaret mitt i ett skämt. Hon är rapp och rå och
karg och stark och vän och mjuk och god. Hon är så varm och
nära.
Och nu så närvarande för alla. Det är svårt för oss alla att
förstå att hon inte är här. Men hennes storartade filmskådespeleri
finns bevarat och kärleken hon spred och sprider lever vidare i
alla tider. I oändlighet. Johanna är oändlig. Johanna var alltid
oändlig. Oändligt vacker, oändligt klok och oändligt underbar att
få vara tillsammans med.
Jag är oändligt tacksam för den tid jag fick. Rent egocentriskt skulle jag önska jag hade fått mer tid i detta liv med henne, men jag vet hon har det strålande där hon är nu. Och hon är med oss i annan form nu bara. Hon finns.
När jag och Johanna började umgås hade vi en känsla av att vi hade
levt tillsammans i tidigare liv och det kändes som vi känt
varandra hela livet.
Tid har ingen betydelse. Alla detaljer suddas ut och endast själarnas förening kvarstår. Foto: Christer Wahlgren Jag minns inte exakt när vi möttes första gången, jag tror det var i samband med att jag gjort "Sjön" med hennes styvpappa Björn Gedda.
Men det var först efter Wallanderinspelningen och först under detta sista ett och ett halva året som vi umgicks intensivt och om vi inte sågs så
talade vi varje dag och natt i telefonen.
Innan vi lärde känna varann hade vi beundrat varandra och varandras arbete på avstånd.
Hon såg upp till mig som en storasyster och jag fick så mycket kärlek och beundran från henne och jag beundrade henne och peppade henne och älskade henne som en lillasyster.
Ibland var hon storasyster och jag lillasyster. Det skiftade.
Vi skrattade mycket tillsammans och vi åkte bil och drömde att dra i väg på semester och om att aldrig vara borta från våra barn och vi drömde om att bila runt ihop i Europa.
Vi drömde om Berlin. Spela systrar på film och träffa fantastiska män. Vi döpte hennes bil till Arnie. Vi var båda kära i Arnie.Han var vår gemensamma kille... vi skrattade mycket och snackade om allt. Allt. Inga ord kan tillräckligt beskriva hur mycket jag saknar henne.
Inga ord kan beskriva vilken vacker och kärleksfull människa hon var. Hur vass hennes tunga än måtte bli så var allt bara kärlek transformerad i en temporär form för hon var kärlek.
Hela hon vibrerade av sann emotion och kärlek. Hon var sann och äkta. Hela tiden.
Jag vill inte gå in på alltför privata händelser men hon var
magisk. Allt var magiskt kring henne.
Allt var små tecken av livets och universums magi, mening och skönhet för henne.Och hon stöttade i allt.
När hon hjälpte mig flytta till Köpenhamn och vi fann saker i mina lådor eller nån hylla gick sönder fann hon alltid något tecken på vad det betydde som sen stämde mycket väl. Hon var väldigt öppen och medial. Hon fanns alltid där för andra men inte lika mycket för sig själv. Hon var lyhörd och lyssnade på sina kollegor.
Hon fanns där alltid i nöd. Hon var alltid sann. Ljög aldrig.
Hon stöttade och var klok och stark och lysande som vän och mamma till son dotter Talulah.
Hon var så stark i sin kärlek... men det är svårt att vara stark och sann och vibrera med sitt öppna hjärta i en hård värld.
Hon var så sann i varje ögonblick. Både framför kameran och i
verkligheten.
Hon var sann och äkta och rakt ut i luften med hjärtat.
Hennes skådespeleri är sant som ingen annans. Hela hennes varelse var sann som ingen annan.
Stark i att se och lyfta andra. En av hennes storheter som skådis och vän är och var att hon var en sån bra lyssnare. Hon lyssnade som ingen annan.
Hon tog mig med sin kärlek och vänskap genom en svår tid då min
farmor och sen min far strax efter gick bort. Jag hade just begravt
min far när jag skulle klara av att arbeta vidare och jag var
mycket utsatt från alla håll och hade en svår tid men skulle ändå
försöka klara av att framträda och vara stark för min
omgivning.
Johanna stöttade mig så jag kunde genomföra det.
Jag förlorade en stor kärlek. Utan hennes stöd hade jag gått sönder. Hon
gjorde mig stark med sin kärlek.
Hon var i perioder extremt stark och livshungrig ena stunden och andra stunden skör och längtade till andra sidan...
Nu är hon på andra sidan och jag tror hon har det mycket fint
där.
Nu när jag filmade i Berlin kändes det som om det var vi båda
som gjorde filmen. Hon fanns med. Det var hennes äventyr lika mycket
som mitt. Det kändes som både hon och min pappa var på besök under
inspelningen. Jag tar henne med mig i mitt hjärta var än jag far i
världen. Så hon får vara med om alla dom äventyr som kommer ske och
när jag får ett barn till och om det blir en dotter ska ett av
hennes namn vara Johanna.
Johanna var en mycket klok, reflexterande ljusspridare. Hon var en ängel på jorden. Hon såg igenom allt och vände och vred och ifrågasatte för att finna sanningen och för att överleva som vibrerande ljusvarelse... men
framför allt så älskade hon. Hon var kärlek. Men som alla människor
som någon gång blivit sårade av livet så var hon misstänksam också
men det lät henne aldrig hindras från att älska.
Hon älskade vibrerande, intensivt, skälvande och vackert.
Hon förstod och såg igenom allas inre. Hon var en mycket andligt
seende människa när det gällde andra.
Hon var närvarande i nuet och det var hennes storhet också som
skådespelerska och som vän.
Hon var här och nu.äkta.På riktigt. Hon var så mycket människa. Det räcker med att ni ser det hon gjort. Hennes skådespeleri vibrerar av äkthet och närvaro.
Vi lever i en hård värld. Företagen låter pengarna styra i stället
för känslorna och konstnärer undervärderas och måste kämpa sig
fram. Speciellt om man är ensam kvinna med ett barn och dessutom
skådespelare, då har du en hård uppförsbacke. Vi lever i en värld
där inte alla förstår att en mor måste få vara med sitt barn. Och
tvärtom. Under kvinnans hjärta föds barnet och nära det hjärtat är
viktigt att vara. Om en kvinnlig skådespelare ska kunna sköta sitt
arbete och göra det så bra det bara går så måste hon få ha bra
omständigheter för henne och sitt barn. Dom måste få mycket stöd,
uppbackning och hjälp att få vara tillsammans. Alla som lever nära
en skådespelerska som Johanna måste ställa upp på att hjälpa henne
med hennes privatliv.
Vi skådespelare måste våga säga "det är jag och mitt barn" eller "det är jag OCH min familj"."Vill ni ha mig så ingår mitt barn". Det är inte alla som tror att dom får säga så, för ofta har man som skådis stor självkritik och rädsla för att inte duga och rädsla att inte överleva och rädsla att förlora dom roller som erbjuds. Det stora är ju den sköra vibrationen som kan fångas på film, men vibrationen fortsätter ju ut i livet och
det är inget som är farligt utan snarare något som är vackert och
bra och ska tas till vara... det behöver spridas mer kärlek i
världen... det ska hjälpas upp, respekteras och älskas för att få
fortgå.
Johanna talade ofta om hur män fick den uppbackning dom
behövde men att hon som kvinna med barn inte var lika
högprioriterad på "hjälp" listan. Detta tror jag många av oss
kvinnor känner igen och kan skriva under på.
Många flickor, tjejer och kvinnor har svårt att älska sig själva
och förstå hur fantastiskt älskansvärda och värdefulla dom
är.
Johanna hade svårt att älska sig själv. Men hon kunde älska
andra som ingen annan, det är en sak som är säker.
"Jag är såååå kär i Talulah" sa hon hela tiden. Talulah var hennes
allt. Vi delade känslan av att våra barn var vårt allt. Det
viktigaste. Det bästa.
Hon saknade Talulah fruktansvärt då dom inte var samman. När arbetsomständigheter, branschen eller andra inte accepterade eller såg till att hon kunde vara med sitt barn blev hon väldigt deprimerad och förvirrad. När hon var nödd att välja mellan konsten och barnet var det outhärdligt. Alla vi kvinnor och konstnärer borde få ha rätt att både få vara med våra barn OCH skapa stor konst. Det borde inte behöva vara en motsättning i det.
Det måste bara bli mer accepterat.
Man ska inte straffas som konstnär för att man har barn och man ska inte straffas som mor för att man är konstnär!
Jag tror Johanna lämnar efter sig inte bara storartat skådespeleri utan hennes eftermäle kan hjälpa oss alla till att bli mer kärleksfulla och förstående. Johannas godhet, skönhet och kärlek kommer sprida liv och ljus till många många långt efter vi alla har lämnat denna planet.

Regina Lund