”Ett steg mot republik” löd rubriken på DN:s ledarsida i går, under en bild på Victoria och Daniel.
Den sortens frejdiga optimism måste man applådera.
I texten berättades att svenskens stolthet över ”vår demokrati, dess förankring, dess öppenhet, dess jämlikhet” fick sig en törn när vi, i och med förlovningen, insåg hur odemokratisk monarkin är.
Jag måste skamset erkänna att jag, trots min republikanism, inte fick mig någon ”törn”. Sverige känns fortfarande väldigt demokratiskt.
Och tänk om Victoria och demokratin i själva verket hör ihop? Tänk om monarkin har medverkat till att Sverige har blivit en så ”förankrad, öppen, jämlik” demokrati?

Svarta tänkare i USA menar att det var slaveriet och indianförföljelserna som förmådde de amerikanska grundlagsfäderna – ett gäng vita gentlemän – att börja tänka så djupt och vackert om frihet och jämlikhet.
Det var i kontrast till de svarta och röda, de ofria och underlägsna, som idealbilden kunde växa fram av ett samhälle med (vita) fria, jämlika medborgare.
Kanske fungerar en monarki likadant. I kontrast till de kungliga framstår resten av oss som väldigt jämlika. Och således skapade vi ett samhälle präglat av jämlikhet...

Jag kanske pratar strunt nu, men det här är tio konstitutionella monarkier: Sverige, Norge, Danmark, Holland, Belgien, Storbritannien, Spanien, Japan, Canada och Australien.
Ganska trevliga länder. Påfallande jämlika, jämfört med vad planeten i övrigt har att erbjuda. Försök hitta tio republiker som slår det här gänget på fingrarna.

Det finns faktiskt ett tänkbart samband mellan monarki och välfärd: Det gjordes en gång en internationell studie av människors tilltro till det offentliga. Den visade, oväntat, att människor i monarkier tycks ha större tilltro till staten än människor i republiker.
En teori om detta var att politiker och offentliga institutioner i monarkier har ärvt lite av den kärlek som folket en gång kände för sin kung. Och så var det ju.
Aftonbladets ledare nämnde i går det ”förtryck” som Victorias förfäder har utsatt det svenska folket för. Men många kungar har varit populära. I regel för att de var sin tids kändisar, eller halvgudar, men ibland för att de genomförde reformer med folkets stöd, mot adelns vilja.
I republiker, däremot, misstänker medborgarna gärna att staten sköts av korrupta särintressen som frejdigt missbrukar skattepengarna.

Den teorin kanske inte heller håller, men demokrati och välfärd skadas uppenbarligen inte av den anakronism som är den konstitutionella monarkin.
De enda som skadas är väl de blåblodiga individer som inte passar i den gyllene buren. Sigvard Bernadottes hela liv tycks ha svärtats av att han blev av med sin prinstitel. Prins Bertil kunde aldrig skaffa barn med sin Lilian. Och vi vet inte vilka otidsenliga svårigheter Victoria har fått uthärda för att få sin Daniel.
Men det struntar svenska folket i princip i. Huvudsaken är att evighetssåpan ”Kungahuset” fortsätter att rulla tryggt i det jämlika gamla folkhemmet.