Här finns det mesta, konstaterar sjukpensionären Ingemar Saengsawat, 55. Vädret är bättre. Fördomarna färre. Och pengarna räcker längre.
Han bor i Nan, i norra Thailand, tillsammans med hustrun Vavdao, 43, och deras två barn, från tidigare äktenskap. Hon driver ett steakhouse och han hjälper till så mycket han orkar. När tiden tillåter tar de på sig sina hjälmar och åker ut med motorcykeln på de kurviga thailändska vägarna.
- Det är det bästa, att vi har kul. Och att hon har skinn på näsan. Jag klarar inte av kvinnor som ska sköta om mig som ett barn, säger Ingemar.

Arbetsdagen är slut och makarna sitter på uteserveringen och pustar ut i den ljumma kvällsluften. Han med en öl och hon med en rom och bubbelvatten. De skrattar när de berättar hur han gick förbi hennes matvagn på gatan och ville bjuda ut henne på middag, men fick svaret: "Bara om mina barn och min mamma följer med". Det var för sju år sedan. I dag pratar hon bättre engelska och han ännu mera thai. Men ibland är det bra att inte förstå varandra helt, skämtar Vavdao. Vid bråk till exempel.
- Jag kan kalla honom gubbe och han kallar mig kärringen, men eftersom ingen förstår är det som att inget har hänt.

Ingemar och kompisen Enar Johansson, 64, är bara några av tiotusentals svenskar som hittat kärleken i Thailand. Förra året invandrade nästan 2 500 thailändska kvinnor till Sverige. Motsvarande siffra för svenska män som flyttar till Thailand är knappt 200. ENAR SERVERAR. Dags att fika. Foto: Cornelia NordströmInget annat land har en så ojämn könsfördelning.
Men till skillnad från flertalet landsmän valde Ingemar och Enar att slå sig ner i fruarnas hemland. Att flytta tillbaka till Sverige är inget alternativ.
- Jag tror inte på det. Att rycka loss en thai från hennes familj och rötter och sätta henne i röd stuga i Jämtland. Det strider mot allt, säger Enar.
Det hade han inte heller fått, inflikar hans fru Orasa, 40, som är engelsklärare. "Jag skulle inte kunna ta kylan."

Men det finns också ett annat viktigt skäl, menar Enar. Att svenskarna har för många åsikter om hur andra lever.
- Den hörde man första gången man kom tillbaka från Thailand. "Jaha, vad har du gjort där..."
Det går inte att undkomma syrliga kommentarer här nere heller - men även dessa fälls av landsmän.
Svenske Enar, 64, jobbade tidigare som lärare i templet Foto: Cornelia NordströmSom när ett par blåhåriga svenska tanter högljutt diskuterade huruvida kvinnan som satt bredvid Enars amerikanska vän var "laglig eller inte". I vredesmod gick Enar fram och påpekade att hon "minsann faktiskt var 16" - så att damerna tappade hakan.
- Hon var mycket äldre, men jag kunde bara inte hålla mig. De pratade om hans fru och jag visste hur han kämpat för henne. Så jag nämnde inget, den vetskapen kunde han leva utan, säger Enar.

Men saknaden efter den svenska maten - och alla vännerna han lämnade - är fortfarande stark. Förr brukade Enar åka till svenska kyrkan i Bangkok, men de lade ner.
- Det var oerhört värdefullt för mig, inte för tron utan för gemenskapen. Så jag blev väldigt besviken.
Numera är det mest Ingemar som fungerar som ett bollplank i vardagen, även om det mest blir över telefon då han bor 10 timmars bilresa bort.

Man tyr sig lätt till andra utlänningar, även om det enda man har gemensamt är att man lever i ett främmande land, enligt Enar. Varje fredag möter han upp amerikanen Bob, en Ingemar Saengsawat och hans thailändska fru Vavdao älskar båda att åka motorcykel på de slingriga bergsvägarna utanför staden Nan. De är tillsammans sedan sju år tillbaka. Foto: Cornelia Nordströmföre detta soldat, på en uteservering i stan. När vi passerar stället syns han inte till.
- Bob är inte där, för det är ju inte fredag, konstaterar Enar.
Numera är de flesta dagar likadana - och de börjar tidigt. Klockan 04 stiger Enar upp, kokar ris, hänger tvätt och gör i ordning barnen Kim, 6, och Allan, 5, för skolan. Förmiddagen kan också bjuda på en tupplur, följd av matlagning, skolhämtning och städning av det spartanska tvåvåningshus familjen hyr av Orasas moster.
Enar beskriver sig som lycklig. Men det krävdes en hjärtinfarkt och en 40-årskris för att få fart.
- Är detta allt som blir? frågade jag mig efter att ha firat min födelsedag med några vänner.

Sjuksköterskeskiften på regionsjukhuset i Umeå avlöste varandra i rask takt och ledde så småningom till ett kraschat förhållande och en flytt tillbaka in i föräldrahemmet med en åldrad mor.
FAMILJEN. Ay, Vavdao, Kitty – och Ingemar. Foto: Cornelia NordströmHan bestämde sig för att åka till Thailand. Svårast var att ta farväl av modern.
- Men hon sa "Du ska väl inte sitta här och se på mig. Ge dig i väg." Ja, ja för tusan sa jag. Då kändes det lite bättre.
Först var det en annan kvinna som fick honom att stanna i Loei. "Men det var en ganska tråkig historia." Hon var 20 år yngre och med förhållandet kom också öknamnet "Bill", - "den som betalar notan".
- Hennes familj pratade alltid om plånboken, "the wallet", det var mitt smeknamn. Bill kallas jag fortfarande, även om det i dag inte står för samma sak, säger Enar.

Förhållandet tog slut när Enar fick veta att han blivit bedragen. Med endast en väska kläder lämnade han huset och flyttade in i buddhisttemplet där han volontärundervisat i engelska. Han var färdig med kärleken.
Men Orasas familj ägde en restaurang vid templet - och efter några koppar kaffe föll han handlöst.
- Jag märkte att han var där ofta, men jag hade ingen aning om att det var för min skull, skrattar Orasa.
Någon kärlek vid första ögonkastet var det inte från hennes sida, berättar hon. Hon hade aldrig haft ett förhållande med en utlänning och var inte särskilt intresserad av det heller.

När Enar hyrde in sig i ett rum hos hennes moster började de umgås oftare - men alltid med någon i familjen som förkläde.
- Vi var bara kamrater. Från hennes sida i alla fall. Jag gick väl och funderade som alla andra gubbar, säger Enar.
Men modet infann sig aldrig. I stället var det mostern som ställde frågan "varför gifter ni er inte?".
Till Enars stora förvåning tackade Orasa ja. Det blev början på deras kärleksförhållande.
- Jag var inte kär först. Men nu älskar jag honom. Han är en bra man, som tar hand om oss från det att vi vaknar tills vi lägger oss.
- Jag är lycklig, säger hon.
Marijana Dragic och Cornelia Nordström, Expressens team i Thailand.