I rättsalen i Attunda tingsrätt på Gärdet i Stockholm, mer än 25 år efter mordet på den 27-åriga kvinnan, sitter de två läkare som misstänktes, åtalades - och friades. I dag: en 55-åring med halvlångt hår och hörapparat, en 60-åring med stålbågade glasögon och flint.
Obducenten och allmänläkaren har de kallats i mer än två decennier, trots att de inte har kunnat försörja sig inom sina yrken under alla dessa år. När de nu befinner sig i rätten igen är det den svenska rättvisan som ska granskas. Själva brottet, mordet på Catrine da Costa, preskriberades 18 juli i år.
- Det har varit väldigt bekvämt för åklagarväsendet och polisen att ärendet går till preskription. Då behöver man inte ta ställning. Men vi kan inte lägga ned. Ärendet är långtifrån uttömt, säger obducenten i en paus i förhandlingarna i tingsrätten.
Det var en sommarkväll i juli 1984 som en hundägare hittade delar av en kvinnokropp i en svart sopsäck vid Talludden nära Karlbergs slott i Solna.
Tre veckor senare hittades ytterligare delar av det som visade sig vara Catrinee da Costas kvarlevor, också i en svart sopsäck, inte långt från rättsläkarstationen i Solna.
Dessa makabra fynd blev inledningen på ett av Sveriges mest kontroversiella rättsfall. Många böcker har skrivits. Granskande tv-reportage har gjorts. Tusentals nyhetsartiklar och debattartiklar har publicerats. Från en övertygelse att de två läkarna var skyldiga har många experter och opinionen svängt till uppfattningen att de utsatts för ett justitiemord.-
Hur det känns? Vad ska jag säga? Det går inte att beskriva, säger obducenten och skakar på huvudet.
- De flesta som har varit fientligt inställda till oss, har varit utpräglade formalister. Aldrig tagit ställning i själva sakfrågan i sig, menar han.

Att personer som friats i en rättegång stämmer staten för fel som begåtts vid myndighetsutövning är ytterst ovanligt.
- Jag vill nog hävda att det aldrig hänt tidigare. Åtminstone känner jag inte till något annat fall, säger Kajsa Blomgren, som tillsammans med Carl-Johan Vahlén är läkarnas ombud.
När regeringsrätten för fem år sedan avslog de två läkarnas begäran om resning återstod bara att dra hela svenska rättsväsendet inför rätta i en skadeståndsförhandling.
Efter en process som tagit flera år har de nu lyckats få till en rättegång där själva myndighetsutövningen prövas, inte fallet i sig, utan hur olika myndigheter har agerat och vilka effekter det har fått för läkarna.
En imponerande lista av prominenta personer ur rättsmaskineriet ska infinna sig i Attunda tingsrätt de närmaste veckorna.
Anders Helin. Foto: Jan DeldenBland andra ska chefsåklagare Anders Helin, justitierådet Ingegerd Westlander, lagmannen Peter Wennerholm, chefsjuristen Nils Blom, professorerna Anders Eriksson och Jovan Rajs, docenten Peter Krantz och en helt bunt kriminalkommissarier förhöras om sina bedömningar och beslut.
Flera inblandade har numera "före detta" framför sin titel, eftersom det har förflutit så lång tid. Andra lever inte längre, som professor Anders Agell. Efter fem år som de två läkarnas ombud på ideell basis gick han bort i slutet av 2008, vid 78 års ålder.
En huvudroll under rättegången spelas av förre chefsåklagaren Anders Helin, som väckte åtalet mot obducenten och allmänläkaren fyra år efter att Catrine da Costas kropp hade hittats.
Han förnekar dock uppgifter som gör gällande att han på senare tid har ändrat sin ståndpunkt i frågan om det fanns grund för ett åtal.
- Det stämmer inte att jag ångrat mitt åtalsbeslut, säger den numera 78-årige Helin. Han menar att det är "föga lustigt" att ännu en gång behöva förklara sitt ställningstagande.
Professor Jovan Rajs, obducentens dåvarande chef, är också en av nyckelpersonerna i skadeståndsmålet. Hans personliga engagemang i polisutredningen ifrågasätts: kunde han verkligen vara objektiv i sina utlåtanden kring obduktionsprotokollet?
Jovan Rajs. Där slog han bland annat fast att den som styckat Catrine da Costa hade specialkunskaper i hantverket, vilket pekade mot obducenten.
- Jag kan tyvärr inte prata med dig eftersom jag är kallad som vittne, säger han i dag.

Att han inte ser fram emot sitt framträdande i rätten kan avläsas i boken "Ombud för de tystade", där han öppet visar sin syn på obducenten:
"Under en kortare tid var jag rädd för att han, om han misstänkte att jag kunde avslöja honom, kanske skulle vilja röja mig ur vägen, skjuta eller knivhugga mig i ryggen en mörk höstkväll. Men min rädsla gick snabbt över. Jag förstod att han inte hyste något personligt agg mot mig, jag var hans respekterade lärare som han nu ville ha som sin motståndare. Han iscensatte ett skådespel, utan mig inga aktörer. Han ville hellre ha mig levande än död."
Snart står Jovan Rajs öga mot öga med sin tidigare adept igen, och ska i tingsrätten svara på frågan varför andra rättsläkare i efterhand gjort helt andra bedömningar av vem som kunde ha utfört styckningen.
I en annan uppmärksammad bok, "Catrine och rättvisan" från 1990, granskar Hanna Olsson fallet med sikte på kön och klass. Hon tycks övertygad om att obducenten och allmänläkare är skyldiga. I dag vill hon inte säga var hon står i den infekterade debatten:
- Du, jag kan det där. Och jag har inga kommentarer, säger hon.
Hur kan då obducenten och allmänläkaren hävda att en friande dom ändå fällde hela deras liv?
När de båda läkarna efter tre rättegångar friades för mord 1988 konstaterade tingsrätten i domskälen att de två läkarna hade överbevisats om att de styckat Catrinee da Costas kropp, ett preskriberat brott.

Formuleringen gav socialstyrelsen underlag att dra in läkarnas legitimationer, och eftersom domen var friande kunde de två läkarna inte överklaga. Det kan man bara göra om domskälen strider mot oskuldspresumtionen, rätten att betraktas som oskyldig tills man har fällts.
Gunnar Bergholtz, professor i processrätt, menar att domstolen antyder skuld till ett icke påtalat brott.
- Det borde den inte ha gjort. Det hörde inte hemma här, eftersom det inte var det åtalet gällde. Men högsta domstolen tyckte inte att detta stred mot oskuldspresumtionen, och jag tror inte heller att Europadomstolen skulle tycka det, säger han.
Läkarnas advokater har under sin sakframställning i tingsrätten under veckan redovisat ytterligare 154 fel och misstag som de menar att polis och domstol har begått under de här åren.
"I en professionell, rent hantverksmässig mening är Stockholmspolisens utredning av mordet på Catrine en av de sämsta mordutredningar som jag tagit del av", påstod Leif GW Persson i en debattartikel redan för tio år sedan.
Justitiekanslerns representant, förre chefsrådmannen Ingvar Gunnarsson, höll sin sakframställning i onsdags och menade att det inte finns något samband mellan eventuella myndighetsfel och den skada läkarna anser att de har lidit.
Efter lite juridisk kalabalik - där läkarnas advokater bland annat krävde att få kalla ytterligare tio vittnen på grund av Ingvar Gunnarssons nya, detaljerade invändningar - gick JK-sidan med på att dra tillbaka sina invändningar i 16 punkter. Det betyder att det blir enklare för tingsrätten att ta ställning - och att förhandlingen kanske blir klar före jul.

Även om det går att visa på tveksamheter eller fel i myndighetsutövningen är det inte säkert att de två läkarna får något skadestånd. Petter Asp, professor i straffrätt, säger att det är svårt att bedöma hur det kommer att gå.
- Jag har slagits av tvärsäkerheten som finns på bägge sidor i debatten, om man bara ser till skuldfrågan. Man kan se att det har funnits en del konstigheter i utredningen som på håll inte känns övertygande. Men jag törs inte svara på hur det ska gå.

Källor: Dagens Juridik, TT, mediemordet.com, Dagens Nyheter.