Djurrättsalliansens dokumentation av svenska minkfarmar visar bland annat minkar som äter på varandra. Foto: Foto: Djurrättsalliansen/sveketmotminkarna.se
Djurrättsalliansens dokumentation av svenska minkfarmar visar bland annat minkar som äter på varandra. Foto: Foto: Djurrättsalliansen/sveketmotminkarna.se

Stoppa plågeriet

Publicerad
Uppdaterad
I naturen lever minken vid sjöar och åar och härskar ensam över vidsträckta revir. Minkarna som föds för att bli kappor och mössor kan på sin höjd röra sig någon meter och får aldrig ens doppa svansen.
Pälsindustrin har alltid hävdat att minkarna är glada och nöjda ändå. Man påstår rentav att livet i stålburen överensstämmer med minkens naturliga behov. Det är ett bisarrt påstående, som bygger på föreställningen att svenska pälsminkar efter 80 år i fångenskap har blivit ett helt annat slags djur än de vilda.
Att genomgripande genetiska förändringar skulle kunna ske på så kort tid kan man bara påstå om man är köpt av pälsindustrin. Det finns det visserligen många som är och har varit. Med hänvisning till obskyra studier har minkfarmarna i decennier påstått att deras djur är av en sort som trivs där det är trångt och torrt.
Att detta är lögn är ingen särskilt välbevarad hemlighet, men Djurrättsalliansens dokumentation av svenska minkfarmar beslår den på ett fasansfullt sätt.
Minkarna på bilderna är inte trygga och tama utan beter sig snarare som om de just har fångats in. De är så förvirrade att de inte vet vad de ska ta sig till.

I brist på annat ägnar de sig exempelvis åt att äta av varandra och att tvångsmässigt slänga sig mellan gallren. Så gör minkar när deras levnadsbetingelser inte tillåter dem att bete sig som minkar.

Enligt djurrättslagens fjärde paragraf måste alla djur ha möjlighet att bete sig naturligt, men minkfarmarna har haft ett slags dispens från lagen sedan den infördes 1988.Den förra regeringen gav näringen ett ultimatum:
Om den inte kunde leva upp till lagen, genom att bland annat ordna vattenmiljöer åt minkarna, skulle verksamheten totalförbjudas. Tidsfristen går ut i år men nu sitter minkfarmarnas egna parti i regeringen.
"Det är glädjande att vi nu kan ge Sveriges pälsdjursuppfödare arbetsro och framtidstro", skrev Centerpartiet i ett pressmeddelande efter valet 2006.
Minkuppfödarna lever det goda livet. Nyrika ryssar och kineser, med dålig smak, har skapat en rekordstor efterfrågan på minkpäls och den lukrativa verksamheten har ett skyddshelgon i jordbruksminister Eskil Erlandsson.

För regeringen är situationen mer problematisk. Opinionsmätningar antyder att en majoritet av folket vill förbjuda pälsdjursuppfödning.

Centerpartiets
intima relation till LRF - där pälsfarmarna är organiserade - är även på detta område en belastning för alliansen. Det finns inga goda skäl att inte göra som Storbritannien, Kroatien, Holland och Österrike, med fler, och förbjuda minkfarmarna.
Pälsnäringen och dess politiska företrädare brukar försvara verksamheten med att den är ännu mer brutal i exempelvis Kina och att en svensk nedläggning bara skulle innebära att folk köper päls som har skördats under värre förhållanden. Om det nu verkligen är så att minkindsutrin kan bli så mycket otrevligare än vad den framstår i Djurrättsalliansens dokumentation så har Eskil Erlandsson att besvara en fråga. Varför satsar inte Sverige på att producera amfetamin? Varan kommer ju ändå att efterfrågas - kan inte då Sverige erbjuda en säkrare produkt än fultjacket från ukrainska laboratorium, samtidigt som vi slår undan fötterna för diverse baltiska maffior?
I stället för att lyssna på den typen av vriden argumentation borde regeringen genast agera mot minknäringen, och på ett mer effektivt sätt än att Eskil Erlandsson dricker kaffe med sina LRF-kompisar. Lägg ner skiten!

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag