Pälsindustrin har alltid hävdat att minkarna är glada och nöjda ändå. Man påstår rentav att livet i stålburen överensstämmer med minkens naturliga behov. Det är ett bisarrt påstående, som bygger på föreställningen att svenska pälsminkar efter 80 år i fångenskap har blivit ett helt annat slags djur än de vilda.
Att genomgripande genetiska förändringar skulle kunna ske på så kort tid kan man bara påstå om man är köpt av pälsindustrin. Det finns det visserligen många som är och har varit. Med hänvisning till obskyra studier har minkfarmarna i decennier påstått att deras djur är av en sort som trivs där det är trångt och torrt.
Att detta är lögn är ingen särskilt välbevarad hemlighet, men Djurrättsalliansens dokumentation av svenska minkfarmar beslår den på ett fasansfullt sätt.
Minkarna på bilderna är inte trygga och tama utan beter sig snarare som om de just har fångats in. De är så förvirrade att de inte vet vad de ska ta sig till.

I brist på annat ägnar de sig exempelvis åt att äta av varandra och att tvångsmässigt slänga sig mellan gallren. Så gör minkar när deras levnadsbetingelser inte tillåter dem att bete sig som minkar.

Enligt djurrättslagens fjärde paragraf måste alla djur ha möjlighet att bete sig naturligt, men minkfarmarna har haft ett slags dispens från lagen sedan den infördes 1988.Den förra regeringen gav näringen ett ultimatum:
Om den inte kunde leva upp till lagen, genom att bland annat ordna vattenmiljöer åt minkarna, skulle verksamheten totalförbjudas. Tidsfristen går ut i år men nu sitter minkfarmarnas egna parti i regeringen.
"Det är glädjande att vi nu kan ge Sveriges pälsdjursuppfödare arbetsro och framtidstro", skrev Centerpartiet i ett pressmeddelande efter valet 2006.
Minkuppfödarna lever det goda livet. Nyrika ryssar och kineser, med dålig smak, har skapat en rekordstor efterfrågan på minkpäls och den lukrativa verksamheten har ett skyddshelgon i jordbruksminister Eskil Erlandsson.

För regeringen är situationen mer problematisk. Opinionsmätningar antyder att en majoritet av folket vill förbjuda pälsdjursuppfödning.

Centerpartiets intima relation till LRF - där pälsfarmarna är organiserade - är även på detta område en belastning för alliansen. Det finns inga goda skäl att inte göra som Storbritannien, Kroatien, Holland och Österrike, med fler, och förbjuda minkfarmarna.
Pälsnäringen och dess politiska företrädare brukar försvara verksamheten med att den är ännu mer brutal i exempelvis Kina och att en svensk nedläggning bara skulle innebära att folk köper päls som har skördats under värre förhållanden. Om det nu verkligen är så att minkindsutrin kan bli så mycket otrevligare än vad den framstår i Djurrättsalliansens dokumentation så har Eskil Erlandsson att besvara en fråga. Varför satsar inte Sverige på att producera amfetamin? Varan kommer ju ändå att efterfrågas - kan inte då Sverige erbjuda en säkrare produkt än fultjacket från ukrainska laboratorium, samtidigt som vi slår undan fötterna för diverse baltiska maffior?
I stället för att lyssna på den typen av vriden argumentation borde regeringen genast agera mot minknäringen, och på ett mer effektivt sätt än att Eskil Erlandsson dricker kaffe med sina LRF-kompisar. Lägg ner skiten!