Stine Brandvik, 17, räddade både sig själv och en liten pojke från Anders Behring Breiviks urskiljningslösa skjutande.
När den misstänkte terroristen laddade om flydde Stine med barnet.
- Jag sade till honom: titta på mitt lillfinger. Det var blod på väggarna och längs golvet, säger Stine Brandvik till NRK.
Stine Brandvik från Trondheim tillhör dem som överlevde på Utöya och hennes berättelse är dramatisk. Hon befann sig i huvudbyggnaden på Utöya när hon hörde skottlossning. Då såg hon en liten pojke i femårsåldern som stod helt stilla. Hans pappa hade redan blivit skjuten och han var i chock.
Stine Brandvik blev hans räddning.
– Jag sade till honom: titta på mitt lillfinger. Det var blod på väggarna och längs golvet, men han ville inte röra sig. Så vi kom sist ut ur byggnaden, säger Stine Brandvik till NRK.
Tittade kallt på dem
Hela tiden hade hon den lilla pojken i ett fast grepp. Plötsligt stod hon mitt framför Anders Behring Breivik.
– Han tittade kallt på oss. Han var så lugn och sprang aldrig. Han visste att vi var på en ö och att han skulle få tag på oss, säger hon till Expressen.se.
Stine berättar att mördaren såg glad ut.
– Han såg jätteglad ut och log, säger hon till Expressen.se.
När gärningsmannen laddade om såg hon sin chans att fly.
– Då visste jag att vi hade tre-fyra sekunder på oss att springa, så då fanns det inte längre något val. Då drog jag med mig 5-åringen och vi sprang. Då såg jag att fyra kulor passerade mitt huvud. Då tänkte jag: vad är det som gör att jag inte träffas av kulorna? säger hon till NRK.
Snubblade över lik
Stine sprang med pojken i handen ner mot vattnet. Ända tills hon träffade på en person som var skjuten i benen, som hon var tvungen att hjälpa, höll hon pojken. Då tog en annan person över pojkens hand.
Efter en stund sprang Stine vidare - med Anders Behring Breivik efter sig.
– Jag är van vid att springa över rötter, men att inte försöka snubbla över lik trodde jag aldrig att jag skulle uppleva, säger hon till NRK.
Till slut hoppade Stine i vattnet där hon låg i en och en halv timme medan hon klamrade sig fast vid en flytväst och kämpade mot kylan. Slutligen blev hon räddad och förd till hotellet i Sundvollen – där fick hon veta att även pojken hade klarat sig.
– Jag kände sådan glädje att han hade klarat sig – att han levde och att jag kunde krama om honom, säger hon till Expressen.se.
