Jag har den stora glädjen att meddela att världshistoriens segaste snödriva äntligen fått ge sig och förvandlats till en blöt fläck. Jag har irriterat mig på den där drivan i veckor.
All annan snö i mitt kvarter har försvunnit sedan länge men just den här högen med kornig, trist och skitig snö ville inte ge sig. Den låg i skydd av skugga kloss intill en vägg med ett isolerande täcke av grus och vägrade låta sig besegras.
- Nu får du väl ändå inse att det är vår, sa jag till den.
- Far åt helvete, svarade den.
Så snödrivan var inte bara envis och ful utan dessutom oartig på gränsen till oförskämd. Nu är den i alla fall borta. Det finns anledning att fira.
Precis som det finns anledning att fira att världscupen i skidor tog slut i går. Nu behöver vi inte längre gnissla tänder när Petter Northug flinar sig i mål och oberörd av motluten lämnar alla andra bakom sig. Men handen på hjärtat - hur svårt är det att vinna skidlopp med all den olja som finns i Norge?
Ska man tävla måste det ske på lika villkor. Bannlys norrmän från skidtävlingar, detta är min innerliga vädjan till internationella förbundet.
I lördags ringde estradören, komikern, författaren, musikern och föredragshållaren Jan Sigurd.
- Vet du vem jag ska träffa i morgon, sa han.
Vad svarar man på en sådan fråga? Det finns miljarders miljarders människor att välja mellan. Jag sa:
- Inte den blekaste aning.
- Woody Allen, sa han triumferande.
Jag blev svart inombords av avundsjuka. Woody Allen är det närmaste gud jag kan föreställa mig. Jag hade gett vad som helst för att få träffa Woody Allen och ställa frågor till geniet. Nu visade det sig att "träffa" kanske var något missvisande. I går spelade Allen klarinett på en jazzklubb i Hamburg och dit skulle Sigurd ta sig för att lyssna. Väldigt ambitiöst, tvingas jag erkänna, att göra sig så mycket möda bara för att få vistas i samma rum som Woody Allen under någon timme.
För mer lär det inte bli. Allen är på gränsen till folkskygg och lider av bacillskräck. Jag vet inte hur det gick i går men jag kan föreställa mig att Allen satt i sin stol, spelade klarinett och sedan gjorde snabb sorti utan att ens kasta en blick åt publiken. Men Jan Sigurd kan för all framtid ändå hävda att han nästan träffat Woody Allen och göra stor sak av det.
Malmökorpen tvingas lägga ner en ungdomsserie i inomhusfotboll på grund av våld, slagsmål och hot mot både spelare och funktionärer.
I KvP-artikeln pekades inga syndabockar ut men folk som via nätet skrivit inlägg i ämnet skräder inte orden - det är tre lag med invandrarungdomar som är orsaken till allt elände. Dessa tre lag har skulden till att en massa andra skötsamma ungdomar går miste om chansen att spela fotboll. Jag har ingen aning om fakta i det här trista ärendet men invandrare eller inte - var finns föräldrarna? Uppfostrar folk inte sina ungar nu för tiden? Det är oerhört tragiskt att en klick hjärndöda busar ska kunna sätta stopp för en verksamhet som arrangeras av oavlönade idealister i det goda syftet att engagera ungdomar.
I stället för att kapitulera måste samhället in och stötta korpen, sätta in poliser och vakter och lagföra de som misshandlar och slåss. Ta kontakt med föräldrarna och tvinga de skyldiga att ta KONSEKVENSERNA av sitt handlande.
Det är händelser som dessa som bär fram invandrarfientliga partier. SD gnuggar händerna.
