Det finns plötsliga syner som får all konversation att tystna. Orden räcker inte längre till att beskriva det ögat ser. Den första anblicken av Minamisanriku är ett sådant ögonblick.
Vägen går genom en dalgång ner mot kusten, omgiven av skogsbeklädda bergssidor. Och där i dalgångens botten har tsunamin lämnat kvar allt det som havet förde med sig på eftermiddagen den 11 mars.
En hel stad dumpad. Men i splittrat, krossat, knäckt, omkullvräkt, nedbränt, tillplattat, oigenkännligt skick.
Det är alla de materiella ting som utgjorde livet för 18 000 invånare, men nu hopplöst sammantvingat och utkastat. I detta kaos vandrar en grupp brandmän från Kyoto och letar.
Ibland slår en svag doft av död emot mig och jag undrar hur många kroppar de hittat?
- Vi använder inte det ordet, säger insatsledaren. Vi är en räddningspatrull, vi letar efter de som klarat sig.
Men när vi frågar en annan brandman vad sannolikheten är att de ska hitta levande så svarar han.
- Chansen finns inte.
Men det finns heller inte många döda. Under den timme vi följer brandmännen hittar de bara ett svårt bränt lik i en del av området som brunnit.
Det är svårt att ta sig fram. Ett slags mardrömshajk över svårgenomtränglig terräng bestående av krossade bilar, virke, rester av tak, lera och sörja. Av husen som en gång stod här återstår bara fundamenten och golvet.

Bilar slungades upp på hustaken

Jag står still ett tag och noterar vad jag ser runtom mig. En stekpanna, ett foto-album, en omkullvräkt buss, ett luftkonditioneringsaggregat, bildäck, en våg. Jag skulle kunna hålla på i det oändliga.
Och det är ingen ofarlig miljö:
- Jag vill påminna att vi inte söker i områden som kan rasa, säger insatschefen i sin megafon. Vi fortsätter söka i 20 minuter till.
Miljöerna i centrala Minamisanriku är inte mindre bisarra. Det står exempelvis en bil parkerad på taket till ett tre-våningshus, till synes oskadad, ditförd av vattnet.
Bara några enstaka flervåningshus står kvar, ibland återstår bara röda stålskelett. Fiskenät, trålar och bojar hänger över några husfasader som ett slags surrealistisk julgransbelysning.
Självförsvarsstyrkorna har börjat röja upp med grävskopor och bulldozrar. Bara några enstaka invånare syns till på de nu upplöjda gatorna.

Sjukhuspersonalen flydde uppåt

Vi går in i stadens sjukhus, en fem-våningsbyggnad. Tsunamin nådde fyra våningar upp. Så hög var vågen. På entréplanet står en personbil inklämd i ett hörn. Vi höjer inte ens på ögonbrynen längre.
När vi når den översta våningen dit sjukhuspersonalen sökte sig hittar vi en svart tavla där någon gjort anteckningar. Där står bland annat klockslaget 14.46 och sedan står siffror intill varje våningsplan: 3:e våningen 33, 4:e våningen 23, etcetera.
Det är antalet patienter. Sjuksköterskan Akemi Komuro, 53, arbetade på sjukhuset den dagen. Hon kan berätta mer:
- Vi gick runt på våningarna tre och fyra efter skalvet och försökte flytta så många av patienterna vi kunde när tsunamin kom.
Men ingen hade räknat med att vattnet skulle nå så högt. Det fanns 107 patienter på sjukhuset. Bara 19 av dem klarade sig.
- Jag blev naturligtvis fruktansvärt rädd när tsunamin kom. Det var ett öronbedövande dån. Jag tänkte att nu är det slut. Det fanns ju bara fem våningar på sjukhuset.
Det bodde 18 000 människor i Minamisanriku före tsunamin. Cirka hälften saknas ännu. Men drygt 9 000 är bekräftat i livet och de flesta bor i evakueringscentrum i närheten.
I gymnastiksalen till Shizugawa lågstadieskola på en kulle ovanför stan hittar vi cirka 500 överlevande. De har bott här sedan tsunamin. En av dem är 32-åriga Satoko Suawara och hennes nya hem är några kvadratmeter på golvet i salen.
Här bor hon tillsammans med fyraårige sonen Yu och mamma Hideko.
- Det här är allt vi fick med oss från vårt förra liv, säger hon och visar två "Hello Kitty"-kuddar.
- Jag återvände hem till vårt hus två dagar efter tsunamin. Det fanns ingenting kvar.

Satoko och sonen flydde till bergen

Hon har faktiskt en ägodel till. Bilen. Det var där kuddarna låg. Det var med sin lilla Mitsubishi hon flydde undan tsunamin. Hon arbetade på en spelhall när jordskalvet inträffade och larmet började ljuda.
- Vi har haft skalv här förr men då var de så svaga att jag inte brydde mig om tsunamilarmen. Men den här gången förstod jag att det var allvar.
Satoko Suawara satte sig i sin bil och körde först hem för att hämta mamma. Sedan körde hon upp mot en av de om-givande kullarna för att hämta sonen Yu som gick på dagis där.
- Det var lite panik. Trafikljusen fungerade inte och det blev stockningar. Jag minns hur bilister efter mig ropade, "högre, högre", när jag körde upp på berget.
Hon satt där i bilen när tsunamin kom. Men då var hon redan tillräckligt högt upp för att vara säker. Hon undkom vattenmassorna och en tämligen säker död.
Men staden som varit hennes hem sedan födseln försvann.
- Det går inte att beskriva, säger hon. Det finns inte ord.
Jag hör flera andra överlevande uttrycka sig på samma sätt. Men en sak säger de alla. Minamisanriku är inte död. Den kommer att resa sig ur ruinerna.
- Trots att staden är rätt liten har jag träffat många här för första gången, säger Shintaro Goto, 32.
- Jag vill bygga upp en ny stad med de här människorna. En bättre stad.
Och jobb kommer han garanterat att ha. Han är elektriker.