Tror ni på spöken?
Inte jag.
Eller... jag vet inte längre.
Anrika Österbybruks Herrgård ligger i norra Uppland.
Gården uppfördes på 1780-talet och övertogs 1802 av Per Adolf Tamm, ägare till järnbruket här.

Guiden ryser till

Det är Per Adolf som ställer till problem i dag.
Sista åren innan han dog 1856 satt han i hjulstol, föregångare till dagens rullstolar.
Efter PA:s död ställdes hjulstolen längst upp på vinden.
Men herrgårdens pigor klagade: hjulstolen stod aldrig stilla, den rullade där uppe på vinden i sin ensamhet, gnisslade, knarrade. Och pigorna blev lite... ja, oroliga.
Vår guide Annica Trolin-Andersson, ryser till, säger:
- Det är PA. Han har inte fått någon ro. Och jag har själv sett stolen rulla.

Gnisslande ljud

Det är kväll här i Österbybruk nu, mörkret faller, vaxljusen i kandelabrarna fladdrar, konstiga skuggor på väggarna.
- Vi går och inspekterar rullstolen, säger jag djärvt.
Annica tvekar, men vi går upp på vinden, lyser med en ficklampa.
Där står den.
Blickstilla.
Löjligt att den skulle rulla.
Vi stänger vindsdörren och börjar gå ner.
Då, precis då, hörs ett gnisslande, skärande ljud bakom vindsdörren.
Efter viss tvekan går vi tillbaka.
Stolen har förflyttat sig tio meter.
Det är inget kul här uppe längre, tycker jag, så vi springer raskt ned.
- Golvet kanske lutar där uppe? föreslår jag.
- Nej, det är alldeles plant, säger Annica.

Godnatthistorier

Klockan är nu strax före midnatt och jag och fotografen Jonas Lemberg börjar dra oss tillbaka till varsitt sovrum.
Nu berättar Annica små trevliga godnattshistorier om Herrgården, om de andra spökena här: om Gammelnådan som var så elak mot pigorna, om Svarta Damen, om fyra svarta hästar förspända för en svart vagn som rusar förbi nattetid då och då.
Fotograf Jonas ser ut som han vill tillbaka till den trygga och upplysta Expressenredaktionen där nere i Stockholm.
Jag också, faktiskt.
Men någon måste ju göra jobbet, som jag brukar säga.
Så småningom lyckas jag faktiskt somna, trots Annicas godnattsagor. Men vaknar med ett ryck.
Det är kolsvart i rummet, men jag är inte längre ensam, någon annan är här, den tunga andhämtningen är tydlig.
Ute hör jag hovar klappra mot grusgångarna.
Långt uppe i huset ett svagt gnisslande ljud.
Jag famlar efter tändstickorna, tänder alla vaxljusen, söker igenom hela rummet, inklusive garderoberna.
Jag är helt ensam.
Så visst var det väl en dröm?