David och Sorina är tillbaka i byn. Foto: Martin von KroghDavid och Sorina är tillbaka i byn. Foto: Martin von Krogh
David och Sorina är tillbaka i byn. Foto: Martin von Krogh
Sorina Cornea har inte kunnat sluta krama om dottern Adelina sedan hon återvände till Rumänien. "Jag har längtat efter min flicka", säger hon. Foto: Martin von KroghSorina Cornea har inte kunnat sluta krama om dottern Adelina sedan hon återvände till Rumänien. "Jag har längtat efter min flicka", säger hon. Foto: Martin von Krogh
Sorina Cornea har inte kunnat sluta krama om dottern Adelina sedan hon återvände till Rumänien. "Jag har längtat efter min flicka", säger hon. Foto: Martin von Krogh
Foto: Martin von KroghFoto: Martin von Krogh
 Foto: Martin von Krogh
Foto: Martin von KroghFoto: Martin von Krogh
 Foto: Martin von Krogh
Foto: Martin von KroghFoto: Martin von Krogh
 Foto: Martin von Krogh
Foto: Martin von KroghFoto: Martin von Krogh
 Foto: Martin von Krogh
Dottern tittar avvaktande på David när han återvänder efter tre månader i Sverige. Foto: Martin von KroghDottern tittar avvaktande på David när han återvänder efter tre månader i Sverige. Foto: Martin von Krogh
Dottern tittar avvaktande på David när han återvänder efter tre månader i Sverige. Foto: Martin von Krogh
Foto: Martin von KroghFoto: Martin von Krogh
 Foto: Martin von Krogh
Foto: Martin von KroghFoto: Martin von Krogh
 Foto: Martin von Krogh
Foto: Martin von KroghFoto: Martin von Krogh
 Foto: Martin von Krogh
Adelina sprider glädje omkring sig. Foto: Martin von KroghAdelina sprider glädje omkring sig. Foto: Martin von Krogh
Adelina sprider glädje omkring sig. Foto: Martin von Krogh
Foto: Martin von KroghFoto: Martin von Krogh
 Foto: Martin von Krogh
Foto: Martin von KroghFoto: Martin von Krogh
 Foto: Martin von Krogh
Sorina med dottern Adelina, David, mamma Filoftea och storebror Mugurel framför huset. Foto: Martin von KroghSorina med dottern Adelina, David, mamma Filoftea och storebror Mugurel framför huset. Foto: Martin von Krogh
Sorina med dottern Adelina, David, mamma Filoftea och storebror Mugurel framför huset. Foto: Martin von Krogh
Foto: Martin von KroghFoto: Martin von Krogh
 Foto: Martin von Krogh

Sorina och David är tillbaka i Rumänien

Publicerad

MALUL VANAT. Det har gått en vecka sedan det rumänska paret skildes åt på Stockholms busscentral.

Resan hem har tagit tre dagar.

David Munteanu är fysiskt och mentalt utmattad efter oavbrutet tiggande i tre månader. Han springer ändå den sista biten, mellan vattenpölarna på den leriga gatan, tills han är i Sorinas famn och hos dottern Adelina som tittar avvaktande på honom.

- Han är allt för mig, säger fästmön när Expressen följer parets återförening i hemlandet Rumänien.

Vi är i Malul Vanat, en liten by drygt två timmars bilkörning nordväst om huvudstaden Bukarest. Flera av husen består av små kojor med lerväggar. Gathundarna springer överallt. Det luktar av leran som bildats av smält snö. Ett av de fallfärdiga husen har varit en ladugård. Nu är det hem för David, Sorina, dottern Adelina och resten av Sorinas familj.

- Min docka! Min docka!

Tvååriga Adelina bråkar med sina två flickkusiner om en bebisdocka. I nästa stund sitter hon tätt i mamma Sorinas famn. Hon nynnar med i refrängen från musikvideon som sänds på tv:n.

"Impolilooo... impolilooo".

Det är britten James Arthur som med lidelse sjunger "Impossible, impossible", om omöjlig kärlek.

Adelina är familjens stora lycka och anledningen till att David, 24, och Sorina, 20, tigger på Stockholms gator. Från tidig morgon till sen kväll har paret kämpat i minusgrader och hunger, i hopp om att pappersmuggarna ska fyllas med pengar.

- Vi tigger för Adelinas skull. Så att vi kan ha ett bättre liv. För att vi ska kunna överleva, säger Sorina när vi trängs i bäddsoffan och bjuds på varmt sött te i plastmuggar.

"Var bara tyst"

Människor har behandlat dem med värme och respekt, men de har också blivit utskällda och förnedrade. Expressens fotograf Martin von Krogh dokumenterade när en kvinna i 65-årsåldern, med tjusig handväska, passerade David på Alviks t-banestation. Hon stannade upp och visade pekfingret.

- Jag var bara tyst och försökte strunta i henne, säger David och skakar på huvudet.

Men det här är timmarna innan han återvänder.

Det är måndag och klockan har passerat två. Davids buss borde vara framme efter en lång resa som började på Stockholms central klockan 18 i lördags. I väntan på honom trängs vi i två bäddsofforna. Elden sprakar i kaminen, husets enda värmekälla, och luften blir mer kvav för varje minut.

- Är ni hungriga? Törstiga?

Sorina dukar upp kakor med sylt i och varmt sött te. Hennes mor Filoftea, 45, står upp. Insisterar på att vi som är gäster sitter ner. Hon erbjuder mat och dryck. Vi ser inget kök. Det finns heller ingen dusch eller toalett. Behov uträttas bakom huset.

Sorina är ensam dotter av fem syskon. Storebror Mugurel, 22, tar hand om sjuka mamma medan övriga bröder befinner sig i Högdalen i Stockholm, i det tätläger som ska rivas på måndag. Sorina har varit hemma en vecka.

- Jag har längtat efter min flicka. Det är så långt hem, säger Sorina och kramar och pussar dottern.

Sorina och hennes syskon är arbetslösa i Rumänien. Senaste åren har de försökt bidra till familjens försörjning genom att städa gator, rensa i trädgårdar och skörda andras åkrar. Men de får ihop mer pengar genom att tigga. Allt de samlar ihop i Sverige går till familjen.

- Vi betalar inga ligor, säger Sorina.

Filoftea har arbetat i köttfabrik. Då brukade hon få drygt 1 200 kronor i månadslön. I april var hon också i Sverige för att tigga, men blev sjuk och återvände efter tre veckor.

- Det är svårt att överleva på så lite pengar. Nu tar jag hand om Adelina när Sorina och David är borta, säger Filoftea.

Hon är ensamstående och bor i huset hennes mor, Dorina Ghita, 73, lämnade.

- Jag hade en man som misshandlade mig och barnen. Jag slängde ut honom, berättar Filoftea.

Hon visar runt i huset.

- Sorina och David sover där.

Filoftea pekar mot en bäddsoffa i rummet närmast ytterdörren.

- Jag och Adelina sover här, säger hon och pekar på bäddsoffan hon sitter på.

Bröderna Mugurel, 22, och Cristian, 19, delar på bäddsoffan intill. De två äldsta bröderna bor med sina fruars familjer när de inte är i Sverige och tigger.

Sorina står utanför huset med Adelina i famnen. Davids telefon är avstängd och hon är orolig. För en vecka sedan satt hon på samma buss efter sin första vända i Sverige. David har gjort resan tre gånger tidigare.

- Det var väldigt svårt. Väldigt kallt och så långt från min dotter. Händerna och fötterna frös, säger Sorina om tiden i Sverige.

Dagarna tillbringades vid t-banestationen i Kristineberg, David vid stationen i Alvik. Det fanns dagar då hon knappt fick några kronor i pappersmuggen, andra dagar kunde paret tillsammans få ihop 200 kronor. De övernattade i Högdalen en övergiven husvagn med trasiga fönster. De spikade för hålen med plywood och isolerade med sopsäckar. David byggde en kamin av en plåtlåda och en skorsten av ett plåtrör. Luften i vagnen var tung och fylld av rök.

Resan till Sverige var ändå värd lidandet. Svenskarna skänkte 6 000 kronor till paret under tre månader. Sorina har använt en del av pengarna till att betala av gamla skulder.

- Jag betalade tillbaka 150 euro till affären. Vi har fått köpa på kredit. Jag gav också lite pengar till mamma för att hon ska kunna laga sina tänder. Och lite pengar till min svägerska som är höggravid och behöver gå på läkarundersökning.

Livrädd

Sorina berättar att hon var livrädd när hon skulle tigga för första gången.

- Jag satte mig ner med en kopp och sa inte ett ord. Jag visste inte hur jag skulle göra. Men vi måste tigga för att överleva.

Utgifterna är många. Dottern Adelina behöver ha mat och kläder. Huset måste renoveras. Pengar behövs för de obligatoriska mutorna i samband med läkarbesök. Alla kontroller kostar, inklusive förlossningar som egentligen ska ingå i den akuta vården.

- Jag hade försäkring när jag skulle föda Adelina. Jag var ändå tvungen att betala läkaren 1 500 ron (cirka 3 000 kronor) för att få hjälp. Jag tog ett lån.

Den specifika mutan för en förlossning tycks vara allmänt vedertagen bland rumäner vi träffar. En annan fast kostnad är 200 ron (cirka 400 kronor), för att undersökas med ultraljud. "Det är så det fungerar", säger rumänerna. Mutan är en sorts försäkring att läkaren gör sitt jobb. Den kostnadsfria sjukförsäkringen, med regelbundna hälsokontroller, som Rumänien har enligt landets Sverigeambassadör, Raduta Matache, verkar inte gälla de kvinnor vi har träffat.

Svenskarna har för det mesta varit vänliga, trots att vissa skällt, sparkat och slängt cigarettfimpar i hennes pappersmugg. Det har varit obehagligt vid vissa stunder, när äldre män erbjudit att köpa sexuella tjänster.

- De sa: Kom med hem till mig. Du får tusen kronor.

Männen var oftast runt 40-45 år, en var kring 70.

- Förnedrande, säger Sorina.

Hon tittar skamset ner mot naglarna.

Ropade polis

Männen försvann när hon ropade ett av de svenska ord hon lärt sig: Polis!

Sorina har alltid drömt om att själv bli polis och ta fast bovar. Men hon fick bara gå åtta år i skolan. Mammas pengar räckte inte längre. Två äldre bröder fick förmånen att gå yrkesskola och har utbildat sig till mekaniker och murare. Sorina tycks ha gett upp sin egen dröm.

- Jag vill att Adelina ska bli polis i stället, säger hon.

Sorina fick nog av Rumänien förra sommaren. Då hade hon jobbat som sömmerska i sju veckor. Hon var lovad 300 kronor i månadslön, matkuponger och betalad transport till arbetet. Hon blev blåst och tomhänt. I Sverige får hon ändå en inkomst. Rumänska staten bidrar med med ett enda bidrag, säger hon.

- Tio euro i barnbidrag för Adelina.

Det är allt. Arbetslösa kan få försörjningsbidrag på ungefär 300 kronor i månaden. Staten kräver då en motprestation, som att plocka sopor längs vägarna.

- För att få rätt till bidraget krävs att du gör 170 timmar samhällstjänst per månad. Ska man välja att jobba 170 timmar för 35 euro eller åka till Tyskland eller Sverige för att tigga? säger Sorina.

För henne, David och deras anhöriga är det enkel matematik.

Sorina hoppar plötsligt upp, springer ut. Hon möter David som sprungit hem sista biten. Han har knappt sovit på hela resan.

- Jag visste inte hur jag skulle kunna komma fram snabbare, säger han.

När Adelina kryper tätt intill mamma, tittar hon misstänksamt på pappa som plötsligt är i rummet. David verkar förstående.

- Hon har inte sett David på länge, säger Sorina.

När föräldrarna varit borta har Adelina frågat mormor.

- Var är mamma? Var är pappa? När kommer de hem? Kommer jag få presenter?

Nyförälskade

Sorina och David har gått i skolan ihop och blev kära när Sorina var 14 år. För fyra år sedan gjorde de kärleken offentlig för sina anhöriga. Sorinas familj älskar David men hans mamma har fortfarande inte accepterat Sorina. Hon är från en fattig familj och duger inte till sonen. David har valt sida och därför bor de hos Sorinas mamma.

- Hon kommer att acceptera det. Vi har ju ett barn ihop. Vår kärlek har blivit starkare av det här, säger Sorina.

Det syns att de är som nyförälskade. Hur de tittar på varandra, hur de sitter nära.

- Han är mitt liv. Han behandlar mig bra. Jag vill leva mitt liv med honom, säger Sorina.

Han blir generad när han ska beskriva sina känslor. David har inte hunnit ta av sig den midjekorta skinnjackan, innan han påminns om sitt ansvar.

- Jag är stressad. Jag måste åka tillbaka snart igen. Jag måste tjäna pengar. Situationen hemma är inte bra, säger han.

Sovplatsen i Högdalen finns inte kvar när de återvänder om en till två veckor.

- De har redan börjat tvinga bort oss, säger David och syftar på Stockholms stad som inför rivningen av tältlägret gjorde klart för rumänerna att de skulle packa sakerna de ville behålla.

Resten rensas bort.

I Högdalen finns även hans föräldrar och syskon, alla tigger. Vad som ska hända dem vet han inte. Han måste i vilket fall tillbaka. Att tigga må vara ovärdigt för andra, men bättre än livet i Rumänien.

"Tigga bättre än råna"

David och Sorina önskar att de kunde få vanliga jobb i Sverige.

- Jag kan städa gator, säger David.

- Jag kan tvätta fönster, säger Sorina.

De säger att de kan jobba "med vad som helst". Under senaste vistelsen ägnade David en vecka åt köande och pappersarbete för att skaffa ett svenskt personnummer. Han gav upp mot Skatteverkets byråkrati.

- Jag kunde inte vänta längre. Jag måste ju få ihop pengar på något sätt. Att tigga är bättre än att stjäla eller råna.

David har fler skäl att vara stressad över tillvaron. Innan han åkte hemåt vittnade han frivilligt i en mordrättegång i Svea hovrätt. Förra året såg han en rumän bli brutalt knivmördad av en annan landsman. Under rättegången satt mördarens anhöriga bakom David. Efteråt bröt han ihop och grät av rädsla. Resan till hemlandet sker delvis för att han ska komma bort ett tag.

- Jag är orolig att hans familj ska hämnas för att jag vittnade, förklarar han.

David och Sorina sitter snart på bussen igen. Då måste de hitta en ny sovplats. Drömmen är att spara pengar för att bygga ett enkelt hus, med ett eller två rum. Där de kan bo själva med sina barn.

- Det beror på hur vi lyckas i Sverige. Med Guds hjälp kommer vi att klara det, säger Sorina och förklarar i samma andetag att "ett hus kostar mycket".

De har räknat ut att ett litet hus kostar drygt 140 000 kronor att bygga. För att få ihop så mycket pengar behöver de resa till Sverige flera gånger per år - i nio år till.

Det börjar mörkna när vi ska lämna byn. David, Sorina och Adelina står vid vägen och tar farväl. Drömmen känns avlägsen när vi skiljs åt.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag