Säkerheten på Utøya inför årsdagen av 22 juli är rigorös. Båtuthyrningen på campingplatsen är stängd för att ingen ska kunna ta sig över den vägen, och färjan slutade gå i går eftermiddag klockan 17. Ett område kring stranden från fastlandet kommer att spärras av och alla gäster som vill passera måste genomgå en säkerhets- och identitetskontroll innan de släpps ombord på färjan.

Inga fritidsbåtar får passera genom säkerhetszonen, 250 meter runt hela ön och 100 meter utanför Utvika camping. Zonen bevakas stenhårt.

- Det är fullt med poliser där ute nu, säger Glenn Pettersen från Räddningssällskapet.

Han och kollegan Svein Larsen har kört färjan båda gångerna som överlevarna gjort officiella besök på ön, i augusti och oktober. De "headhuntades" säger de själva, för att de båda kan hålla de höga säkerhetskraven, men också har vana vid traumatiserade människor.

- Första gången var det mycket sorgligt, säger Glenn Pettersen. Men vi tillfrågades att göra detta, och för min del var det ja på en gång. Är det något vi kan bidra med så är det självklart att vi ställer upp.

Starkaste minnet är första besöket på ön, i augusti.

- Då visades vi runt. Man såg kulhålen. Jag har två döttrar själv, så man kan tänka sig rädslan som utspelade sig där. Det är ofattbart, man tar inte in det, säger Glenn Pettersen.

I dag är det dagen då inget får gå fel. 1 500 gäster väntas till ön. Svein Larsen och Glenn Pettersen spolar av färjan för att den ska visa sig från sin bästa sida på den högtidliga resan. Två räddningsbåtar som normalt går i sjöräddningen längs kusterna har körts på lastbil in till Tyrifjorden. Räddningspersonalen patrullerar runt ön hela tiden i dem. Även militären är inkallad.

Mardrömsscenariot är att någon av Breiviks beundrar e vill försöka upprepa hans terrorhandling på årsdagen.

- Det är inget som tyder på det, det finns inga konkreta hot. Men det kommer många VIP:er. Vi vill att säkerheten ska vara tillräckligt god, samtidigt som ceremonin ska kunna hållas i lugn och ro, säger polismästare Sissel Hammer i Norra Buskerud.

Nere i hamnen finns en stor sten, hämtad utifrån Utøya, med AUF-tjejen Stine Renate Håheims berömda ord om kärlek efter Breiviks massmord:

"Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen."

Dit kommer människor och lägger blommor, tänder ljus. Solen gassar, samtidigt som ett tunt duggregn faller.

En pappa har förlorat sin äldste son. Han går ut på bryggan, fram till minnesstenen med sin minste pojke, båda har tung, tung sorg i ögonen. Pappan vill inte bli intervjuad. Men hans kompis som är med säger:

- De har dragit sig tillbaka helt efter att de miste sonen. De kommer inte att vara med om minnesceremonin heller, de orkar inte, säger han.

Fyrbarnspappan Vegar Ulleland har kört motorcykel från Oslo för att hedra offren. Hans dotter skulle ha åkt på läger med Röd Ungdom veckan efter massakern.

- Vad man tänker? Tja, Breivik var ju inte så glad i Röd ungdom heller, säger han.

Fast mest av allt är han arg. I hamnen ligger ett tiotal båtar och guppar, och Utøya sticker upp där ute i vattnet, inte alltför långt bort.

- Det måste ha legat båtar där då också. Varför tog polisen inte dem och åkte över? När man vet att det är skottlossning ska man bara åka. Och de första två poliserna som kom var beväpnade, säger Vegar Ulleland.

- Visst har polisen utrett det som hände, men jag tycker inte att vi har fått något riktigt svar.

Gry och Stefan Landsverk Isaksen kommer med barnen Amalia, 5, och Jakob, 3. De är inte direkt drabbade av Utøyatragedin.

- Vi har en väns vän som blev mördad. Men man känner sig som en d Svein Larsen och Glenn Pettersen ska köra ut de 1500 gästerna till minnesceremonin på Utöya i dag. Foto: Jens L'Estradeel av det. Och vi har aldrig varit här förut, så nu ville vi stanna och tända ett ljus på väg hem från semestern, säger Stefan.

Jakob vill hellre kasta stenar i vattnet men Amalia är dämpad av föräldrarnas sorg och allvar.

- När det skedde försökte vi för- klara med enkla ord för henne, men det är så klart svårt att förstå, säger Stefan.

Då var Amalia fyra år, nu är hon fem. Och det är ett annat Norge.

- På något sätt är det så, säger Gry Landsverk Isaksen. Det är svårt att sätta fingret på det. Men vi har ju varit ett land i sorg under den här tiden.

Överlevaren Siri Sønstelie har precis kommit hem från årets läger. 70 gamla och nya medlemmar i Akershus AUF har diskuterat politik och lärt sig skriva och hålla tal i fyra dagar, även om Siri bara kunde vara med sista dagen.

- Men det var en bra dag. Jag trivdes, säger hon.

De har spelat fotboll också, och sjungit.

- Vi har varit tillsammans och glatt varandra. Vi har minnena i oss, allihop, men tillsammans tar vi bort det sorgliga, säger Siri Sønstelie.

Tillsammans med sin pappa Erik släppte hon nyligen boken "Jag lever, pappa" där hon berättar vad som hände, och hur hon överlevde.

- Jag har fått många positiva reaktioner. Men det bästa är det som hände med mig. Genom att skriva boken bearbetade jag hur det var, säger Siri Sønstelie.

- Jag har gått igenom obehagliga ting. Det är en del av mig. Jag är Siri, som har lite bagage. Jag måste hitta ett sätt att leva med det, säger hon.

Hon vet att vissa vänner har tyckt att det var tufft att förhålla sig till hennes trauma.

- Det har varit svårt. Ingen kan fatta hur det var, som inte varit där. Jag har försökt att lösa det med öppenhet. De har fått höra min historia. Och vissa har tyckt att det var krävande, det vet jag, säger hon.

Men hon försöker att acceptera också de otrevliga känslorna.

- Jag kan bli arg. På att det var så hemskt. Arg på honom. Men jag fokuserar inte på det. Jag har inte tillräckligt mycket energi för att fokusera på ilskan.