Färden från E4:an rakt in i det östgötska vårlandskapet längs sjön Sommen är så vacker att det nästan gör ont: smaragdgrön mossa, stengärdsgårdar, späda björkar och enstaka röda stugor med vit snickarglädje.
- Det är bara tyskarna som köper hus här, säger Astrid Gladh.
Hon är barnfödd i byn Våkthult, på en gård från 1800-talet som hon för tio år sen hade som fritidshus.

Kom till vägspärren

Hon var på väg dit fredagen den 28 maj 1999, hade gått tidigt från jobbet som kostchef i Vimmerby kommun. Det hade varit ett rån på Östgötabanken i Kisa och hon var orolig, som så ofta tidigare, för sonen Robert som just gått på sitt pass hos Mjölbypolisen.
Strax utanför Malexander, vid avtagsvägen mot Sommarhagen, tog det stopp.
- Där stod en civilpolis med hund. Jag sa, jag är Roberts mamma. Han lät mig gå förbi spärren.
Astrid Gladh sprang nerför vägen, runt kurvan som svänger till vänster.
- Jag såg Roberts och Olles bil, polisbilen. Där låg Robert med en gul filt över sig. Och i diket låg Olle under en annan gul filt.
Robert Karlström var skjuten i pannan från mycket nära håll. Kollegan Olov Borén var avrättad med ett skott i nacken.

Talade till rätten

De fruktansvärda bilderna på de mördade poliserna visades upp på rättegången mot de tre mördarna, en rättegång som skakade om mig i grunden. De tre nynazisterna Tony Olsson, då 26 år gammal, Andreas Axelsson, 28, och Jackie Arklöv, 26, visade ingen ånger eller skuld, trots att de anhöriga var närvarande.
Jag lärde känna Olle Boréns sambo Annelie Ljungberg och Astrid Gladh, två människor som gjort mer än alla andra för att ändra synen på brottsoffer i det här landet.
De talade direkt till rätten om sin sorg och sin vrede, gjorde den verklig.
- Om inte jag får vara med och säga min syn på saken känner jag mig kväst. Jag är ingen linslus, jag vill trycka tillbaka ondskan, säger Astrid Gladh till mig den här dagen när hon bjuder på bullar och toscakaka i vardagsrummet på gården i Våkthult, där hon bor året om sen hon blev pensionär.
Hon har sitt engagemang från sin pappa som "ju var bondeförbundare". Hon ville inte att nynazisterna skulle få utrymme, hon ville vara först och tala om sanningen.
- Det är väl inget fel att vi som är de små människorna i samhället har rätt att yttra oss.
Hon blir berörd när andra drabbas, och när de, som Englas mamma, förmår prata i rättssalen liksom hon själv gjorde en gång.
- Det börjar finnas en social acceptans för att brottsoffren ska ha en röst.
Astrid Gladh är ensamstående, Robert var hennes enda barn. Det är nära till mordplatsen där hon rest en minnessten tillsammans med de dödade polisernas fyra barn och Annelie Ljungberg.
- Jag åker hit minst en gång i veckan. Två gånger på en dag ibland.

"En chock för hela Sverige"

Den här dagen går hon fram till stenen och sätter blå iris och gul vårkrage, polisens färger, i en vas. Hon har fått svårt att röra sig av reumatism "och proppar och sånt".
- Jag tror sorgen har gått in i kroppen.
Vad hände med nynazismen, frågar jag Astrid Gladh där hon står vid vägkanten.
- Morden var en fruktansvärd chock för hela Sverige. Nazisterna ändrade strategi och har inte marschkängor längre. De finns i en annan form.