Pulsen var helt normal när jag vid 15.30-snåret i går klev in på min dotters förskola för att hämta henne. Jag kände varken press eller hets från andra medelklasskvinnor.
Dottern lekte lugnt på gården med sina kompisar, två barnskötare fanns på plats.
En Bullerbyidyll? Nja. En mycket bra, men helt vanlig kommunal förskola i Stockholm.
Min man och jag känner oss alltigenom trygga och nöjda med förskolan och personalen - men ändå var jag alltså där redan halv fyra. Dagen dessförinnan hade maken hämtat tidigt. Varför? För att vi vill ha tid med vårt barn. Inte för att markera en statussträvan uppåt, utan för att även på vardagar - innan det blivit för sent och treåringen för trött - kunna ta en sväng förbi biblioteket eller pulkabacken. Eller så bara till Ica och sedan hem för att laga mat.

Livet som småbarnsförälder är väldigt mycket vardag - men varför skulle det bli mindre av den för att vi alla jobbar längre dagar och barnen är fler timmar på förskolan?
I fackförbundet Kommunals uppmärksammade rapport "Alla andra hämtar tidigt" slås fast att "pressen att hämta tidigt är en problematisk norm" och att den "försvårar för föräldrar att förvärvsarbeta och få ihop sin vardag".
Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul hakar på i en debattartikel på Newsmill under rubriken "Medelklasskvinnor hetsar varandra att hämta tidigt på dagis". Hon målar upp en bild där tidiga hämtningar blivit en klassmarkör och ett sätt för kvinnor med utbildning och karriärutsikter att hitta "en balans i relationen till sin partner genom att förstärka sin mammaroll".

Jag ser framför mig ängsliga "Solsidan"-våp som inte vågar köpa halksockor utan att ha lyssnat av med mammagruppen i Saltis. Som lusläser förskolans anslagstavla med hämtnings- och lämningstider, och först därefter skriver in det egna barnets vistelse. Komiskt i tv - men var i verkligheten finns dessa människor? Jag har inte stött på dem.
Jag påstår att få föräldragenerationer är utsatta för så mycket åsikter och pekpinnar som 70- och 80-talisterna. Behöver vi verkligen bli pålagda ytterligare skuldbördor? Och för en sådan sak som att våra barn hämtas för tidigt på dagis?
Självklart är det ett problem om 30 procent av småbarnsföräldrarna anslutna till Kommunal upplever att de inte kan jobba heltid på grund av förskolornas öppettider. Självklart ska vi ha förskolor med hög pedagogisk kvalitet och anständig personaltäthet. Men är längre dagar för barnen sättet att nå dit? En tvååring som går på dagis fem dagar i veckan mellan halv nio och halv fyra har en "arbetsvecka" på 35 timmar. Är det för lite? Och vem avgör det? Inte Kommunal eller Nalin Pekgul, om du frågar mig.

Efter att ha läst igenom hur Kommunals enkät är upplagd känner jag - som man frågar får man svar. Det är inga öppna frågor av typen "hämtar du tidigt på dagis" och sedan "varför". Utan "upplever du en press att hämta tidigt?". Av de 450 medverkande har 48 procent, 216 personer, svarat att de ibland eller ofta upplever denna press. I följdfrågan har strax över 100 angett att det är för att många andra barn blir hämtade tidigt. 100 föräldrar - i ett land där det finns 668 000 barn under sex år, enligt SCB. Att på ett så litet urval göra det till en sanning att svenska föräldrar hetsar varandra att hämta tidigt på dagis känns, milt sagt, förhastat.

Kommunals ordförande Annelie Nordström säger att det vilar ett skammens ok över att använda barnomsorgen, samtidigt som förbundet i sin egen rapport konstaterar att 86 procent av alla 1- 5-åringar är inskrivna i densamma.
Jag inser att föräldrar som kan hämta tidigt och har flexibla arbetstider är lyckligt lottade, och att det verkligen inte är alla förunnat. Driv gärna kampanj för utökade öppettider på dagis. Men gör det inte genom att ställa grupper mot varandra.
Är det något som är en frihetsreform - inte minst för kvinnor - är det väl att ha större inflytande över sina arbetstider? Jag hoppas att fler, inom samtliga samhällsklasser, ska nå dit.

SOFIA STRIDSMAN
Sofia Stridsman är frilansjournalist