Sofia och Björn fick kontakt med varandra via en sexsajt. Hon, som var arbetslös och sjukskriven, bodde i Tibro. Han bodde några mil därifrån.
De bestämde att de skulle träffas.
– Det var en ren sexträff. Vi skulle ha lite skoj.
Sofia lämnade Björns lägenhet tidigt på morgonen. Då hade hon svårt att sortera tankarna. Minnen från gamla våldtäkter blandades ihop med vad som hänt under natten. Hon åkte hem till Tibro och pratade med en kompis.
– Allt gammalt kom tillbaka. Jag trodde på fullt allvar att jag hade blivit våldtagen. Eftersom mitt psyke hade kraschat totalt, visste jag inte vad jag sa.
Väninnan kontaktade Sofias gamla psykolog, en polisanmälan gjordes, och Sofia åkte till sjukhuset för undersökning. Bollen var i rullning.
– Under dagen förstod jag att min berättelse inte stämde. Jag sa ”Jag tar det straff jag får”. Jag var psykiskt utmattad, men fick bra stöd av den kvinnliga polisen.

”Jag tyckte synd om honom”

Sofia har inte haft någon kontakt med Björn sedan de sågs första gången.
– Under rättegången mådde jag skitdåligt. Det var jobbigt att höra hur hans liv hade blivit. Jag tyckte synd om honom.
Sofia fälldes för falsk tillvitelse, och dömdes till böter och övervakning under ett år. Fortfarande är hon tvungen att hålla kontakten med övervakaren.
– Det är fruktansvärt att anklaga pojkar och män för våldtäkt. Det är avskyvärt för en kille att få en sån stämpel på sig.
Sofia har flyttat från Tibro. I dag bor hon i Dalarna tillsammans med sin nya man och hans familj.
– Det har aldrig varit något snack om att min man inte skulle lita på mig. Däremot har jag förlorat många killkompisar.
Till Björn vill hon säga:
– Förlåt. Det låter fjuttigt. Men det är det enda jag kan komma på.

FOTNOT: Sofia heter egentligen något annat.