När Adel inte dök upp som han brukade började föräldrarna Sajada Hamad och Hmoud Ali Jouda undra var deras äldste son blivit av. Varken Adels två fruar eller tre barn visste var han höll hus. Polisen hade inga svar. Hmoud Ali Jouda bestämde sig för att leta på egen hand.
- I tre dagar letade jag. Jag frågade efter honom bland bekanta, med de visste inget. Sen gick jag till sjukhusen men där var han inte. Till slut gick jag till bårhuset. Där bland alla kroppar hittade jag min son, skjuten flera gånger.
Vi sitter i det äldre parets vardagsrum och Sajada Hamads knotiga hand griper hårt tag i min. Hon pekar på väggen där bilderna av hennes tre söner hänger.
- Jag har förlorat alla tre. De första två, Mohammed och Hassan, kidnappades och dödades av Saddam. Efter invasionen 2003 stod vi i dagar i fönstret och väntade på dem. Vi hoppades att de bara hade varit fängslade. Men de kom aldrig. Några år senare dödades vår äldste son Adel av oljemaffian, säger hon och gråter tröstlöst.
Maken Hmoud Ali Jouda sitter på golvet. Han sväljer gång på gång men till slut rinner även hans tårar.
- Vi har förlorat våra barn och våra barnbarn har förlorat sina fäder, säger han.

Har tröttnat. Oljearbetare och civilia protesterar mot att Iraks oljepengar aldrig tillfaller dem. Foto: Pieter Ten Hoopen Vi befinner oss i södra Irak för att ta reda på vad som har hänt med Iraks olja sedan invasionen. Under några veckor har vi fått insyn i hur ett av världens viktigaste oljeområden präglas av korruption och orättvisa, och hur den irakiska befolkningen drabbats av omvärldens enorma behov av det svarta trögflytande guldet. Folk är lättade över att säkerhetsläget är bättre men sorgen och ilskan finns kvar; bland barnen som säljer bensin på svarta marknaden; bland kvinnorna som måste tigga för att köpa diesel som de behöver till sin ugn och bland oljearbetarna som sliter på fälten utan skyddskläder.
Några dagar före besöket hos Adels föräldrar har vi passerat en upprörd demonstration. - Det är vi som bygger Irak, ge oss något tillbaka, skriker de anställda från South oil comapny.
När vi stannar till och frågar vad de protesterar mot förklarar de att oljeföretaget vill sänka deras löner, samtidigt som de förväntas producera mer.
- När ska vi få del av Iraks rikedom? säger en av demonstranterna.
Sajada Hamads och Hmoud Ali Joudas har gått från ilska till uppgivenhet. De har börjat tappa hoppet om att Irak ska få långvarig fred eftersom de vet att lugnet i Irak är relativt. De bor i ett av Basras mest ansatta kvarter och milisens svarta flaggor hänger fortfarande längs gatorna. Första gången vi skulle träffa dem blev vi tvungna att vända om eftersom vår chaufför plötsligt ansåg att området var för farligt och kidnappningshotet för stort. När vi väl träffar dem är det i mörker för att inte synas och chauffören sitter i bilen för att vi snabbt ska kunna fly om något inträffar.
- Vi önskar att ni kunde komma hit öppet. Vad har det blivit av landet? säger de.

Den som indtroducerar oss för mördade Adels föräldrar är irakiern Hadi Al- Eabie som tillsammans med sin bror Hamdan och Adel kämpade mot den irakiska smuggelmaffian.
- Vi var så trötta på att det irakiska folket aldrig fick något, säger Hadi Al-Eabie.
- Först tog Saddam allt och sen kom invasionen och vi trodde att allt skulle bli bättre. Men i stället blev det total kollaps och skurkarna tog all olja som skulle gå till folket. Vi stod inte ut.
Till en början förföljde de oljesmugglarna och tog bilder på hålen som smugglarna borrat i de obevakade pipelinerna.
- Sen lämnade vi bilderna till South oil company och polisen men de gjorde inget. När vi pratade med britterna sa de att det var den irakiska polisens uppgift att få slut på smugglingen. Det var lönlöst, säger Hadi.
När de hittade en illegal kran på en stor pipeline bestämde de sig för att ta saken i egna händer.
- Vi gömde oss vid bensinkranen och tog smugglarna på bar gärning. Vi sa åt dem att de hade två dagar på sig att lämna området. De ville förhandla och ge oss en av två kranar, vilket vi sa nej till.
Efter två dagar väntade Hadi och hans grupp vid kranen igen. Det blev en sammandrabbning.
- Det blev skottlossning vilket slutade med att olje- rören exploderade, säger Hadi.
Han tystnar och ögonen fylls av tårar.
- Det var en fruktansvärd smäll. Det ringde i mina öron och när ljudet lagt sig kunde jag se att flera av männen i gruppen låg på marken svårt skadade.
Hadi började förtvivlat leta efter sin bror Hamdan.
- Efter några minuter såg jag honom i floden. Han låg och guppade i vågorna. Kroppen var söndertrasad.
- Jag blev alldeles tom. Det var den 28 augusti för 4 år sedan, jag glömmer det aldrig, säger Hadi.

Att Adel hittades död en kort tid senare tror han inte är en slump.
- Smugglarna ville skrämma oss, så enkelt är det.
Sedan dess har alla Iraks pipelines varit hårt ansatta av bomber och skottlossningar. Flera explosioner har inträffat och många har dött. I norra Irak attackeras fortfarande olje-rören men i södra Irak har situationen lugnat sig och de internationella oljebolagen vill investera. Många hoppas att Irak ska möta en ljusare tid.
- Men våra döda söner har aldrig fått något tack för sin kamp. De kämpade för sitt lands frihet men fick aldrig något tillbaka, säger Sajada Hamad och Hmoud Ali Jouda.
Våra frågor river i deras sorg. Instinktivt vill vi lämna rummet och låta dem vara i fred.
Men de vill att vi stannar. Någonstans hoppas de fortfarande att världen ska lyssna och att Irak ska bli fredligt.
- I sjutton år har vi sörjt och ingen har velat lyssna.
- Och nu kommer ni och knackar på vår dörr för att höra vår historia. Kanske betyder det att något håller på att ändras?